Ulvens tidlösa närvaro

Lyrik

BOKRECENSIONER

Svartsyn är ofta mycket upplivande. De stora pessimisterna är roligare att läsa än de ljusa utopisterna.

Den norske poeten Tor Ulven dog 1995 bara 42 år gammal, till synes i full konsekvens med allt han skrev. Han var upphörandets och avstannandets diktare. Han såg ”döden i de dagliga brödstyckena”. Han såg ansiktena slätas ut av vågorna och bli berg igen. Alla tider var samtidigt närvarande hos honom, men all tid var ingen tid, var det slutliga uppgåendet i intet.

Ett vitt nirvana, som snöyra, syntes alltid genom de glesa maskorna i hans dikter.

Städerna ligger i ruiner redan på ritbordet. Neanderthalarens skalle uppenbarar sig, otvungen och vacker, i gatuvimlet. En käke från en arkeologisk utgrävning griper mikrofonen.”Försvinnarna” kan bli personer vars tankar är förruttnelseprocesser, och i deras protokoll står blott två ord: ”Vet inte”.

Tor Ulvens bilder av den tidlösa närvaron och av det allt övergripande sönderfallet är mycket suggestiva. Men han kan också vända på saken, tala som en mystiker som följt Via negativa till dess slut:

”försvinnande

är

skapelse”

På trots mot svärtan är Tor Ulvens dikter vänliga och angenäma att umgås med. Den upprivna ångesten gör sällsynta besök som när en bok skriker när man öppnar den. Födelse och tillblivelse kan försätta honom i skräck: ”det monstruösa, droppandet av fostervatten”. Men för det mesta ett leende lugn, en glimt av humor nära förintelsen:

”Snön, vitheten

blir aldrig

hysterisk,

tror jag.”

Tor Ulvens poesi har en paradoxal tillvändhet mot läsaren som ger den en mycket sympatisk ton. Man blir lätt vän med den, entusiasmeras av den. Man ringer kompisar, läser högt – det var så jag själv uppmärksammades på den här boken.

Thomas Kjellgren har gjort ett fylligt urval ur hans produktion och skrivit ett insiktsfullt förord. Han har fångat det typiskt norska i Tor Ulvens landskap men också de starka influenserna från Paul Celan på ett förtjänstfullt sätt. En svensk läsare kan inte undgå att se likheterna – i motiv, stämningar och influenser – med Willy Granqvist, en av våra egna unga döda.

Magnus Ringgren