Konsten att överleva som homosexuell

Hanna Hallgren läser ”En annan stad”

BOKRECENSIONER

Det finns en häftig ton i Margareta Lindholms och Arne Nilssons En annan stad. En uppkäftig saklighetston som inte väjer för att nypa all självgod heteronormativitet i näsan. Så skriver författarna till exempel självklart om ”heterofila” ”heterolevande” ”heterokvinnor” ”heterogifta” i ”heteroäktenskap”. Markeringen ”hetero” relativiserar slagkraftigt heterosexualitetens monopol på giftermål och äktenskap.

I En annan stad är både män och kvinnor homosexuella. Härifrån avvikande aktörer utpekas tydligt som heteromän eller heterokvinnor. Det är en fin och ställningstagande gest i en bok som handlar om kvinnligt och manligt homoliv i Göteborg under perioden 1950–1980.

För att kunna skriva sin bok har sociologerna Lindholm och Nilsson samlat in ett stort intervjumaterial. Femton män och femton kvinnor (födda mellan 1910 och 1950) intervjuas om sina homosexuella liv. Dessa liv har en stark lokal förankring i Göteborg, vars alla upptänkliga homovinklar och vrår beskrivs i boken.

En kvalité i En annan stad är dess ständigt närvarande genusperspektiv. Författarna beskriver alltså inte endast homosexuella mäns och kvinnors levnadsvillkor, utan undersöker hur mäns och kvinnors villkor i allmänhet skilt sig åt historiskt. Heterosexualitetens könsseparerande ideal fick förstås återverkningar också bland homosexuella. Så var till exempel det offentliga rummet i 1950-talets Göteborg ett manligt rum. Män möttes i parker, på pissoarer. Män rörde sig relativt obehindrat i staden. För kvinnorna, oavsett om de var lesbiska eller heterosexuella, var staden inget självklart eller lättillgängligt rum. I stället beskrivs hemmen/”det privata rummet” som de platser på vilka kvinnor kunde träffas.

En annan kvalité är att En annan stad så tydligt undersöker hur homosexuellas självbild förändrats under 1900-talet. Det var till exempel först under 1970-talet som ”komma ut”-berättelserna på allvar etablerades. Man skulle kunna säga att den homosexuella identiteten – så som vi i dag förstår den – formulerades under slutet av 60-talet. Det vill säga: homosexualiteten som en egen identitet, med möjlighet (och önskningar om) att röra sig i egna subkulturella sammanhang.

Något jag kommer bära med mig från En annan stad är känslan av de intervjuade männens och kvinnornas starka livsuppfinningsrikedom. Hur man, kort sagt, både överlever, lever och dessutom har roligt – i en minoritetsposition. För det ska sägas, att En annan stad är en livsbejakande och glad bok. Det är, som det heter i Göteborg, goa gubbar!

Hanna Hallgren