Överraskar!

JAN ARNALD om en poet som, tack och lov, inte blivit Stor

BOKRECENSIONER

Kanonbildning är alltid fascinerande - hur ser den mekanism ut som någon enstaka gång låter någon enstaka författare slinka in bland De Stora? En hypotes: det sker när man slutar överraska. Men det räcker naturligtvis inte. Det grundläggande kriteriet är att man en gång har överraskat och en gång har haft ett massivt kritikergenombrott. Så fortsätter man att ge ut böcker, inte lika uppmärksammade, men respekterade, och till slut, efter något decennium, när man i någon mån har stelnat i sina former, ploppar man - utan större väsen - in i den stora Kanon.

Arne Johnsson är på vippen att trilla in bland De Stora. De grundläggande kriterierna är på plats: stort kritikergenombrott 1988 med Ett paradis, trängt, gränslösa hyllningar, och därefter ytterligare ett antal, väl respekterade diktsamlingar.

Men så har vi den där sista, avgörande knuffen över tröskeln. Hur är det med den? Har Arne Johnsson slutat överraska?

Visst känner man igen Johnssons varsamma språkbehandling, hans alltid eftertänksamma, förenklingsvägrande allvar, och visst känner man igen de oväntade sidovägar hans skrift tar sig, de abrupta förskjutningarna, det jordbundna, djupgrävande bildspråket.

Men. Den nya samlingen Del av detta och avskild som alla visar oss ändå en ny Arne Johnsson, troligen tillräckligt ny, tillräckligt udda för att ännu en stund stå utanför den riktigt stora Kanon.

Vi får väl i brist på bättre kalla det prosa. Det är som om Johnsson inte längre riktigt förmår motivera poesins radbrytningar. Hans skrift ser numera inte ut så. Han tycks allt trognare mot infallets ursprung. Det är lätt (kanske alltför lätt) att läsa följande formulering som en programförklaring: "Att såhär låta orden falla fritt, låta dem flöda och utan beräkning, utan störande hinder, tankar låta dem falla likt vatten ur munnen och ut i luften."

I vilket fall som helst är han ordrikare, friare och mer flödande än någonsin. Men det innebär inte att vare sig komplikation eller komposition saknas. Helhetskompositionen är tvärtom det mest påfallande i Del av detta och avskild som alla. Det är en text som biter sig själv i svansen - avslutningsorden är inledningsorden - och den strukturen går igenom hela boken, på olika vis. Sista frasen i varje prosastycke återkommer kursiverad i början på nästa, som om ingen tankegång, ingen känsla hade ett slut, utan bara alstrade en ny tankegång, en ny känsla i en fruktbar rundgång som i hög grad påminner om årstidernas gång.

Det är en musikalisk komposition, komplett med en lugnare ouvertyr innan det självförlösande flödet kommer igång och emellanåt hejdas, retarderas av mer lakoniska partier som samlar upp, fixerar och upprepar de väsentligheter flödet har nått. Blanksidor, eftertankens tecken - och så skjuter flödet fart på nytt.

På sätt och vis är det en berättelse, fast med alla berättandets element bortskalade. Saker sker, man kan ana ett händelseförlopp - men det vi ser är berättelsens skuggsida, berättelsen utan tid. Berättelsen som stil, som röst, som rytm, som flöde. Och detta flöde, som samtidigt är ett lyriskt lugn, är Arne Johnssons storstilade försök att nå utöver sig själv, nå in i yttervärlden och låta yttervärlden bli en del av det egna, inklusive ett nästan mytiskt "du". Han gör sig delaktig utan att försmå människans ofrånkomliga isolering - del av detta och avskild som alla:

"endast döden är utan minnen; det är som en saga, en sådan saga där guldet finns där man minst väntar det. Gränserna går genom rummen, är drömmarna, det som är dolt i rörelser och ord, som gör oss till bärare av våra namn. Du talar. Under ditt tal vilar en annan; det vi ser är rörelserna på ytan. De berättar om drömmar och om det verkliga, om det som växer ut ur drömmarna, att det som är arbetet också är det som är kroppen och själen. Att tro på det är att med lätthet gå från det ena till det andra"

Törs man tala om mognad hos en diktare som faktiskt har passerat de femtio? Jag tycker det. Arne Johnsson är inte riktigt Stor ännu. Tack och lov.

Jan Arnald

skribent i GP, medredaktör för

Artes

Lyrik

ARTIKELN HANDLAR OM