Dikten över allt

RAGNAR STRÖMBERG läser en Nobel-
pristagare i lysande svensk tolkning

BOKRECENSIONER
Seamus Heaney, tecknad av Pericoli.

För att vidröra det djupast mänskliga måste poesins form, hävdade den irländske diktaren Seamus Heaney i essän "Crediting Poetry", samtidigt vara skeppet och ankaret, samtidigt det som gör dikten sjöduglig och det som håller den förtöjd.

Detta innebär förstås att dikten är överordnad diktaren, sjöfararen som väljer när det är dags att lägga ut och gå i hamn och vars uppgift består i att ständigt justera och artikulera jämvikten mellan ögonblick och evighet, sinnesförnimmelse och historia, sång och ordning, att utgöra "En enhet för motvikt ... till synes beskedlig tills ... något slets ur sitt fäste och livet tycktes förminskas".

I Heaneys robust sensuella diktning där barndomens legender och landskap och den klassiska poesin dubbelexponeras, har övertygelsen att traditionen är visionens avgörande förutsättning, som döden är livets, med åren fått en allt starkare stoisk accent, som när han med sin sedvanliga rättframhet i dikten "Till en holländsk krukmakare i Irland" skriver : "Överallt närvarande, orubbligt / är livet från vilket döden skjuter ut. / Och att klaga är fel, också minsta klagan, / nu när rågåkern böljar vid ruinernas kant".

Citaten hämtar jag från en alldeles lysande lyhörd och ändå muskulöst saklig tolkningsvolym signerad Ole Hessler, Vattenpasset, som innehåller Heaneys båda senaste diktsamlingar i deras vindlande helhet, The Spirit Level från 1996 och Electric Light som kom ut i fjol.

Kanske är det Heaneys respektfulla men otvungna ton i umgänget med de stora föregångarna, från Vergilius till Shakespeare och Mandelstam, som gör att de otaliga litterära allusionerna aldrig blir dekorativa. Som i ett tv-reportage från ett krig här och nu, ser vi Kassand-ra, med sin "skabbiga punkarskalle", sända en "chockvåg av begär / hos kringstående / att göra det med henne där och då. / Deras skuld, dess / sönderslitna lilla fitta".

Poesin är förbindelselänken mellan det levande förflutna och vardagsnuet, en bro som "har en fot på varje sida men i inget läger" och den är byggd av uppmärksamhet.

Det handlar om en koncentration på omvärlden, att se och minnas, lyssna och säga sin mening utan omsvep.

Det formella idealet är att varje detalj ska innehålla helheten, som i ett hologram, är inte någon formalitet, utan totalt avgörande för om bygget ska hålla, om bron ska bära eller brista, vilket gör distinktionen mellan fri och bunden vers i bästa fall lika ovidkommande som den mellan form och innehåll, eftersom ingendera existerar utan den andra.

I sin Nobelföreläsning talade Heaney om den nödvändiga poesin, den som visar att vi är "jägare och samlare av värden". Dessa värden är nedlagda i formen, de är livet självt, som har "vinets mörka smak". Men det räcker inte, dikten måste vara något utöver en nerladdad och sedan utskriven dokumentation av givna omständigheter i tid och rum, något Heaney levererar ett i sin enkelhet makalöst exempel på i den dikt, Post Scriptum, som jag håller för den i stenhård konkurrens starkaste i hela boken.

Evigheten är nu inte utgångspunkten utan det som kommer oss tillmötes i sin egen takt, så Heaney uppmanar läsaren att ta sig tid "nån gång att köra västerut / till Country Clare ... / i september eller oktober när vind / och ljus drar åt skilda håll". På ena sidan finns det väldiga havet, på den andra "den skiffergrå sjön upplyst av en jordad blixt från en flock svanar".

För att ta in allt måste man lita på sina sinnen, låta dem göra sitt jobb, för "det är meningslöst att tro att man kan parkera och fånga det med större skärpa".

Livet har ingen brådska, det är vi som är "en enda brådska som känt och okänt drar förbi" och i mjuka törnar mot bilens sidor och då händer det att "hjärtat, icke på sin vakt, slås upp på vid gavel".

Här tycker jag att Hessler blir lite fin i kanten och rakar bort skäggstubben på originalets "catch the heart off guard and blow it open", men det är också den enda invändning jag har; det här är frågan om en briljant översättarinsats, som jag hoppas får en fortsättning. Efter Ted Hughes och Seamus Heaney - varför inte ett rejält Yeats-urval?

Lyrik

Ragnar Strömberg