Mer ord än mord

BOKRECENSIONER
Foto: TORBJÖRN LINDQVIST
Åkerlund och Lindgren.

"Egentligen finns det ingen ände på vad den här boken handlar om", meddelar baksidestexten till Torgny Lindgrens och Eric Åkerlunds mystiska berättelse Döden ett bekymmer, som i dag utkommer både på Norstedts och Bonniers förlag.

Ska man säga som det är, finns det nog ingen början på handlingen heller eller på den improvisatoriska intrig författarna spralligt trasslar omkring i föregivande att de löser ett mord. Det inträffar förvisso ett dödsfall på bokens första sidor och på de sista får vi veta att allt inte var som det såg ut att vara med den saken, men vad som utspelar sig emellan dessa sidor är ingen kriminalgåta utan en uppsluppen lek med språket eller snarare med Ordet.

Det är en lek med Livets Ord och andra ord som har så mycket salighet att bjuda och lura oss på men också en skämtsam lek med vardagens idiom, inte sällan så att börsnoteringarna blandas med halleluja i samma replikskifte och man skrattar hejdlöst fast man inte helt förstår sammanhanget.

Döden ett bekymmer är en återbrukad historia, tidigare utgiven något ofullbordad under pseudonym. Nu har den fullbordats och tidsmarkörerna har moderniserats men framför allt har den fått sina rätta författarnamn, vilket är av betydelse för att den har publicerats.

Märkvärdigare än så är den nämligen inte - inte i sak. Gapskratten till trots har man emellanåt ganska tråkigt när herrarna Lindgren och Åkerlund tuggar om liturgierna och försöker hitta ut ur historiens återvändsgränder. Men Torgny Lindgren är Torgny Lindgren och ibland tycker man sig identifiera just honom väldigt tydligt:

"Sina sinnen kan man misstro men aldrig sin tro", står det på ett ställe i boken och det låter i mina öron som en mycket typisk lindgrenare. Texten vimlar av sådana här stundom allvarligt menade stundom mer lättsinniga paradoxer.

Även Eric Åkerlunds drastiska formuleringar tycker jag mig känna igen, för att nu inte tala om hans skämtlynne. Länge odlade jag hypotesen att Lindgren och Åkerlund hade skrivit berättelsen bara för att få en textram till två skämt som de har skrattat hejdlöst åt någon utdragen kaffestund på något litteraturseminarium.

De lyckas hitta på en episod som tillåter dem att förse Expressen med en religiös frågespalt som de har döpt till På troskanten och dessutom låter de en pastor i sitt trossamfund avfyra den oemotståndliga repliken: "Ingen uppståndelse för min skull!".

Självklart kräver sådana snilleblixtar att man får till en roman att sätta in dem i.

För att dock avslutningsvis vara allvarlig ett ögonblick så har författarna självfallet haft fler och andra drivkrafter för sin bok än detta vitsande. De har uppenbart experimenterat med hur språket självt för en berättelse: den enes språk driver den andres associationer och vice versa tills en historia tar form utan att någondera inledningsvis har vetat vart det hela är på väg.

Den historien påminner skarpt om våra liv.

Kriminalroman

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM