Stora anspråk - och det håller!

RAGNAR STRÖMBERG ser en ny, verklig poet debutera

BOKRECENSIONER
Foto: CATO LEIN
Johannes Anyuru.

Johannes Anyurus debutdiktsamling Det är bara gudarna som är nya är en krigsskådeplats, där varje ögonblick är en uppenbarelse av skönhet och fara, ömhet och skräck inför "ett slags tomhet eller frihet som bara kan stegas upp springande".

En debutant som låter Iliaden, den västerländska litteraturens mest grandiosa epos, utgöra klangbotten och därmed måttstock för det egna förstlingsverket håller sig uppenbarligen med ett anspråk av osedvanliga dimensioner.

Efter bara några rader står det fullständigt klart att Johannes Anyurus orfiska stolthet över att vara utvald till försångare av de sina inte är en narcissistisk pose, utan en djup övertygelse: "Sho weon, vi gittar hem / Nattbussens minidörrar / glider upp framför mig, / släpper in mig gratis / därför att de känner igen mig, / deras bard."

Vi har helt enkelt med en ny, verklig poet att göra, en diktare som besvärjer fram sitt rike av tung, tung betong, befolkat av unga krigare med vredens radioaktiva svarta neon brusande i ådrorna och som gör det med en tillit till den poetiska bilden, till metaforens förmåga att göra det synliga synligt.

Det poetiska uppdraget kan inte vara större än så här, de nya gudarna åkallas för att bevittna det uråldriga dramat: "De stora, tysta höghusen, hur de reser sig / mot natthimlen / (avlägsna och därför tyngdlösa): / man vill likna dem vid något, / diagram av ljus, blå handavtryck, en / jättelik, upplyst blueprint / rest mot himlen;" / ... jag tror att det finns en jättelik räddning där, / för oss alla, en poesi / lika väldig / som ett andetag ."

Den djärva, obekymrade upprepningen av "jättelik" är bara ett av otaliga exempel på vilket självförtroende Anyuru besitter, men det väsentliga är att Johannes Anyuru bejakar verkligheten som språkets förutsättning, alla förvandlingar tar spjärn mot det sedda, det levda.

I den värld Anyuru berättar om, det rike som väntar vid nattbussens ändhållplats, är gudarna nya, men människorna är sig lika. De överallt närvarande somaliska, chilenska och arabiska mödrarna står med sina vita oändliga "hjärtan av tvätt" i famnarna utanför tvättstugan där "havet rusar sina tunga turbiner" och de ser sina söner förvandlas till krigare, faderlösa och farliga.

Anyuru utnyttjar med för en debutant påfallande hög säkerhet spänningsförhållandet mellan den intensivt samtida verklighet han skildrar och Iliaden. Ibland är tonen lätt, som när Odysseus skyfflar in bröd i stenugnen och skäller ut en alkis på makedoniska, ibland - oftare - hård och olycksbådande, som när den av sin vrede förgiftade "nigger Akilles" , han som är "dödsdömd och envis" intar scenen och står "Med benet rakt ut från kroppen, / hastigt pendlande uppåt / i en spark / .... / och mäter upp luftrummet mellan sig själv / och dörrvakten, mäter upp avståndet till resten av allting, som svarar med en blick; med en / ohygglig, kall blick av makt."

De frånvarande fäderna spelar ur en viss synvinkel samma roll i Anyurus diktsamling som gudarna i Iliaden, genom att deras frånvaro är den meningsförlust som är tillvarons grundvillkor.

Den meningen kan bara återerövras i dikten, i sången om nederlaget finns den stora segern, i drömmarna kan murarna krossas och världen bli hel. Att av hat och hemlöshet skapa "en hel värld i ett enda fantastiskt blickfång" är också varken mer eller mindre, den uppgift Anyuru ställer sin poesi inför. Och han gör det genom att med muskulös energi beskriva ett främmande land där döden mäts med vad man tar med sig, inte det man lämnar efter sig.

Visst finns det några ställen i Det är bara gudarna som är nya, där det storslagna blir det storvulna och viljan att briljera blir självändamål. Men det kan inte finnas något som helst tvivel på att vi i Johannes Anyuru där han sitter på sin diktartron i form av en träbänk vid cykelbanan som i en avväpnande bild förvandlas till landningsbana för "några fantastiska besökare från världsrymden", har fått en ny betydande poet, som vet att såren måste hållas öppna och att det "gamla måste skrapas av ... så att tiden aldrig hinner koagulera".

Lyrik

Ragnar Strömberg