Det är bara att ge sig

BOKRECENSIONER
Foto: ULLA MONTAN
Bengt Pohjanen.

För femton år sedan kom Bengt Pohjanens stora roman, Dagning röd, om Korpela-rörelsen som hemsökte Tornedalen på trettiotalet. Korpela-väckelsen var ett slags extrem laestadianism som totalt spårade ur och slutade med en orgiastisk kollaps varefter deltagarna åtalades för osedlighet. Pohjanen har inte kunnat släppa det här ultimata utslaget av överhettad ödemarksreligiositet och återkommer nu med en helt annorlunda vinklad roman i samma ämne betitlad Trevliga djävlar.

Det svänger och kränger våldsamt i denna historia om några kumpaner som lämnar sin smugglartillvaro i Tornedalen, tar sig över Atlanten på Titanic för att sedermera återvända med en totempåle, som med sin magi ställer till det för de amoklöpande korpelanerna. Det är inte alltid lätt att hänga med i Pohjanens vilda svängar - ibland på versifierad tornedalsfinska - och aldrig lär man sig riktigt vem som är vem av dessa karlakarlar, som mest verkar ägna sig åt dryckenskap, slagsmål och homofobiska hojtanden. Författaren vill påtagligt fånga den helvilda apokalyptiska extasen redan i sitt språk och det kan man nog säga att han lyckas med. Som läsare värjer jag mig länge men romanen är direkt feberhet och till slut får jag ge mig. När jag till slut lägger ifrån mig Trevliga djävlar känner jag mig fullständigt nedbrottad och det är inte ofta jag lämnar en roman med den känslan.

På mer verserad kritikerprosa kan man beskriva Pohjanen som en norrön Rabelais. Likt denne skapar han konstnärlig sanning genom själva intensiteten i alla överdrifter.

Roman

Lennart Bromander