Vad händer när man läser högt?

Magnus William-
Olsson om hur döda tecken blir levande litteratur

BOKRECENSIONER
Foto: Teckning: PERICOLI

Skriften har en dubbel genealogi. Å ena sidan kommer den ur det tysta tecknet, minnesmärket, gravstenen, symbolen. Å andra sidan är den en transkription av talet. Läsningen reproducerar förstås denna dubbelhet. Att läsa är att känna igen, avkoda, tolka och förstå. Men det är också att framföra, återupprepa, utsäga. I begynnelsen var sambandet mellan dess två grundläggande skeenden i läsakten uppenbar, eftersom all läsning var "högläsning". Nu för tiden läser vi nästan alltid "tyst", även om denna "tysthet" - åtminstone när det gäller skönlitteratur och i synnerhet lyrik - är ett "ljudande inuti huvudet".

Moderna människor ägnar i själva verket förvånande mycket tid åt att civilisera läsningen. Först och främst är det viktigt att läsa rätt. Men nästan lika viktigt är det att vi lär oss förmå texten att stanna "inuti huvudet". Utsagd skapar den inte sällan samma slags pinsamma uppmärksamhet som andra kroppsläten. Att läsa tidningen högt eller bara halvhögt på tunnelbanan är inte stort bättre än att släppa väder eller att stöna. Högläsningen sker följaktligen numera bara vid två socialt avgränsade tillfällen, antingen vid publika uppträdanden eller för barn som ännu inte lärt sig att själva tillägna sig skriften och att hålla den för sig själva.

Den förra sortens läsning är ånyo populär. Men i dataspelens, tv:s och internets tidevarv finns det skäl att oroa sig för den senare sorten. Mem Fox, australiensisk författarinna, har länge i olika sammanhang talat för högläsningens fördelar, och nu ger Kabusa Böcker ut hennes Reading magic under den något missvisande titeln Läsa högt. En bok om högläsningens förtrollande verkan, där författarinnan energiskt och initierat sjunger högläsningens lov.

Stora delar av boken lider av den eldsjälsmentalitet som skämmer så många framställningar om barnkultur. Berättelser kallas inte "berättelser " utan "härliga och underbara berättelser". Hon tenderar att ideligen argumentera för sin sak med utgångspunkt i nyttan och hennes stil blir inte sällan ansträngt infantil, som om hon uteslutande talade till oss i egenskap av ställföreträdande barn. Likväl har boken stora förtjänster, framför allt när Fox skriver om högläsningens praktik. Med utgångspunkt i en lång erfarenhet talar hon initierat om olika sätt att högt framföra text (en kunskap man kan få praktiskt verifierad genom att gå in på hennes hemsida www.memfox.net).

Inom oralitetsforskningen, som Mem Fox skulle ha kunnat anknyta till men inte nämner, talar man ofta om "uppförandet" (the performance) som det litterära objektet. En text blir litterär först i och genom en akt.

I tystläsningens ekonomi är "uppförandet" internaliserat. Det sker inuti våra huvuden. Men då vi läser högt utvecklar vi de konstgrepp och färdigheter varigenom vi gör text till litteratur. Högläsning för barn är följaktligen en av de få tillfällen som ännu bjuds då vi dialogiskt kan förfina vår litterära förmåga. Att själv läsa högt, liksom att lyssna till läst text, ger oss särskilda möjligheter att praktiskt pröva och reflektera över litteräriteten.

Det Mem Fox bok i grunden handlar om är alltså inte - som dess svenska titel antyder - högläsningens kognitiva verkan, utan om den akt varigenom döda tecken blir levande litteratur. Det gör den viktig. De flesta svenska barn i dag får trots allt lära sig att läsa. Frågan är hur många av dem som också får lära sig att läsa litterärt, att "göra litteratur". Trots dess irriterande tonfall är Mem Fox bok full av erfarenhet och goda råd till alla dem som vill förfina sina förmågor och kunskaper i och om detta sant magiska görande. Den skulle kunna bli till stor nytta för föräldrar, förskollärare, lärare och bibliotekarier.

Språk

Magnus William-Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM