Från smedjan till kliniken

BOKRECENSIONER
Foto: MAURICE ROUGEMONT
Christine Falkenland.

"Dare you see a Soul at the White Heat?" skrev den amerikanska poeten Emily Dickinson på 1800-talet. Dikten skildrar en ljudlös smedja inuti människan, där hennes själ hamras och formas. Själen är vitlysande varm, nästan överhettad, kanske i ett kritiskt tillstånd nära upplösning. Vågar du se själen sådan? utmanar Dickinson läsaren.

Christine Falkenland skriver själar, och kroppar, utsatta för hårda slag både utifrån och inifrån, och även hon använder bilden av smidande. "Du är det enda som är jag / måste jag skyla det ansiktet för alltid / min slägga mitt städ/ en återhållen rytning biter jag sönder / ingen som tröstar" står det i diktsamlingen Blodbok från 1995. Året därpå kom en roman med titeln Släggan och städet, och i den nya boken återkommer bilden: "vi visste hela tiden vad vi gjorde, när vi lekte slägga och städ". Falkenlands själar är inte i den vita hettan - snarare bland mörka, blåaktiga lågor. Minnen bultar i kroppen, bryter ned och plattar till. Kroppar slår mot andra kroppar - oftast är det män som slår kvinnor, och kvinnorna bär skuld - i samhällets, kyrkans, och sina egna, ögon. Böckerna förföljer läsaren länge, och det är som om de också förföljer varandra; karaktärerna har likartade minnen och drifter.

"Du låtsades att du förstod. Men förstod du verkligen?" står det i början av Öde. Frågan är riktad från en kvinna till hennes analytiker. Kvinnan, Siri, lever ett eländigt liv med en man som misshandlar henne både psykiskt och fysiskt, och längtar en mor, en far, en annan barndom; en tro, en tröst, en kärlek. I analysen har hon kastats mellan sorg, självhat, behagsjuka och ilska. Hennes berättelse är en bikt utan förlåtelse, en klagan bortom tröst, och en fet anklagelse mot världens alla misshandlande män. Siri vill bort, men hon stannar kvar, och stannar kvar. Hon är en kvinna utan någonstans att gå.

Öde är konstruerad som analysandens berättelse om analysen, och genom denna skildras Siris minnen, drömmar och tragiska verklighet. Likt en analytiker kan läsaren hålla berättaren på behörigt avstånd och luta sig tillbaka för att tolka, bedöma och kanske också döma henne. Jag vet inte om jag förstod, men jag tror det. Siri berättar inte bara om sin barndom, hon analyserar både den och sin egen analys av den. Både läsaren och hon själv kan se varför hon lever som hon gör, men inte vad hon skall ta sig till. Förståelse hjälper inte, verkar Falkenland vilja säga.

Öde är långt ifrån ointressant, men når inte samma grad av andlöshet och intensitet som exempelvis den förra romanen Själens begär. Det känns lite som om Christine Falkenland i denna bok velat stanna upp och plocka sönder den sällsamma blandning av begär, bitterhet och annan mänsklig svaghet som jagat och drivit hennes karaktärer i tidigare böcker. Språket är mer lättläst och rinnande än tidigare. Den tungt smyckade, nästan lyriska, dräkten är utbytt mot en enklare, smidigare prosaoverall som mer direkt kommunicerar sitt innehåll. Samtidigt är skuggorna från förr inte längre så mystiska - nuet följer dået med en tydlig, normalfreudiansk psykologisk konsekvens.

Det är som om den mörka smedjan där själarna dväljs flyttat in på en klinik, och i taket sitter lysrör som gör allt mer genomskinligt.

Prosa

Jenny Tunedal