Vems är rösten?

Tomas Lappalainen läser en bok om Thorbjörn Larsson

BOKRECENSIONER
Foto: PETER KJELLERÅS
Thorbjörn Larsson, på den tiden han ännu var chefredaktör på Aftonbladet.

Kvällstidnings- och företagargeniet Thorbjörn Larssons yrkesliv har varit en storm av framgångar och hårda konflikter. En självbiografi om turerna på Aftonbladet, dess osannolika upplageseger över Expressen, Larssons övergång till TV4, vidare in i Bonniersfären och till allehanda styrelseuppdrag hade varit intressant att läsa. Tidsbrist gjorde emellertid att det Bonnierägda förlaget, efter att ha rådfrågat Thorbjörn Larsson, bad en nära väninna till dennes hustru, Åsa Moberg, att skriva boken.

Detta hade nu varit helt okej om Åsa Moberg skrivit ner Thorbjörn Larssons berättelse och låtit den stå för honom. Men hennes ambition är i stället att skriva en egen berättelse, som inte nödvändigtvis rimmar med hans egen, utan har anspråk på att säga en "sanning" som i alla fall i något - oklart vilket och hur stort - avseende går bortom och bakom hans egna intressen och förståelse. Det här skapar ett trovärdighetsproblem: man vet inte varifrån rösten i boken kommer. Är det intervjubok eller biografi?

Inte underligt, således, att flera centrala aktörer i de skeenden där Larsson spelat en huvudroll vägrat ställa upp på intervjuer. "Inte i en officiell biografi som han själv har beställt och valt skribent till", som en av dem uttrycker det. Den här oklarheten gör att boken svävar mellan olika stolar som man ibland inte riktigt vet om de finns. Och hur mycket den hamnar i Thorbjörn Larssons eget knä - ja, det vet vi inte heller. Bättre hade utan tvivel varit om boken otvetydigt suttit där hela tiden.

Porträttet av Thorbjörn Larsson blir inte heller särskilt tydligt - trots att mängder med personlighetsegenskaper tillskrivs honom och en och annan psykologisk hypotes luftas. Thorbjörn Larsson skaffade skrivmaskin vid 12, är kreativ, intelligent, målmedveten, manisk, tävlingsinriktad och kan blixtsnabbt förstå maktlogiken i en situation. Han kan lyssna på kvinnor men är inget vidare på hushållsarbete, han får raseriutbrott, behöver fiender så han uppfinner dem om de inte finns att tillgå naturligt, han arbetar jämt, i stället för att "koppla av" "bockar" han ständigt av saker och ting, till och med på semester utomlands. Han kan inte sköta apparater och har haft ett i bokens dunkel höljt "sammanbrott", gått i terapi samt har en motvilja mot att framstå som svag. När han jämför Aftonbladet och Expressen pågår, enligt Moberg, "en så sprakande aktivitet innanför det rufsiga håret att det knastrar kring lockarna". Men det uppstår ingen ton, man får egentligen ingen känsla för människan annat än att han besitter en egensinnig dådkraft utöver det vanliga.

Boken blixtrar dock till när Thorbjörn Larssons Dalarögranne Lukas Bonnier intervjuas. Han lät pensionera sig vid 70, "to set an examp-le". Han var verksam i fackpress, "den enda sant romantiska tidning jag brydde mig om hette Fantomen". Han ville ha in Larsson i sfären långt innan denne knöts till Bonniers. Skälen var tre egenskaper - det kommersiellt journalistiska, managementfunktionen och civilkuraget - som sällan återfinns i en och samma person. Moberg testar sin hypotes att Larssons geni skulle ha att göra med att han flyttade runt på många socialt och geografiskt olika orter när han var liten.

- Det har jag inte tänkt på. Jag tror att uppväxt och utbildning spelar en klart underordnad roll jämfört med generna.

Spelar social revanchlust en roll som drivkraft för Thorbjörn Larsson?

- Nej! Nej. Du är inte klok! " Jag har aldrig hört honom drop a name, och han måste ändå ha träffat en del framstående och intressant folk " Nej jag tycker att han står stadigt på marken. Möjligen stampar han lite hål i marken då och då.

Plötsligt kommer Moberg av sig mitt i en fråga om att Thorbjörn Larsson och Bonniers är grannar på Dalarö "för vad ska en god granne säga, annat än att paret Larsson-Adamo är trevliga grannar? Dalaröområdet känns

socialt väldigt homogent. När man tar en kvällspromenad är det nästan så att det känns i luften hur alla människor i dessa vackra gamla villor tillhör familjen, eller åtminstone på något vis är släkt med varandra."

Biografi

Tomas Lappalainen

ARTIKELN HANDLAR OM