En levande och personlig skildring

TORSTEN KÄLVEMARK läser Åsne Seierstads "Hundra och en dag"

BOKRECENSIONER
Foto: VG
Åsne Seierstad

Det är knappast fältherrarna vi minns mest från de moderna krigen. Det är snarare de som förmedlat nyheter från stridszonerna som fastnat på våra näthinnor. CNN:s Peter Arnett blev Kuwaitkrigets mediesymbol. BBC:s John Simpson blir ihågkommen för sina rapporter från anfallen mot Belgrad. Åsne Seierstads oförskräckta ansikte kommer många svenskar att för evigt associera till vårens krig i Irak.

När bomberna kreverade kring Hotel Palestine stod hon där lugn och samlad och berättade om det inferno som många Bagdadbor upplevde. De flesta andra (manliga) korrespondenter hade satt sig i säkerhet i Jordanien men hon blev kvar. På eget bevåg blev hon en inbäddad journalist men det som omslöt henne var inte världens starkaste armé utan en civilbefolkning utsatt för precisionsbombningarnas "kollaterala" effekter.

Någon nykomling i den irakiska huvudstaden var Åsne Seierstad inte när de första krevaderna kom. Hon hade redan lärt känna ett Irak som styrdes av en orientalisk stalinist och med en befolkning hunsad ömsom av diktatorn, ömsom av de västliga stormakter som upprätthöll grymma sanktioner. På resor i och omkring Bagdad hade hon vallats av informationsministeriets kontrollerande tolkar och lärt sig förstå rädslans undertexter.

Det tillstånd före krigsutbrottet som hon skildrar ger en dubbel bild. Där finns de irakier - framför allt shiamuslimer - som med förväntan ser fram mot den amerikanska attacken och Saddam Husseins fall. Där finns också de som vill ha frihet men som är misstänksamma mot de tilltänkta befriarnas motiv. Medan dessa diskussioner viskande pågår i hem och på kaféer besöker hon ett barnsjukhus där samma dag sju barn redan begravts, offer för världspolitikens cyniska maktkamp.

När bomberna så börjar falla är alla beredda. President Bush talar om det outhärdliga hotet från väldiga arsenaler av massförstörelsevapen och ger ett ultimatum med fyrtioåtta timmars frist. De kvarvarande journalisterna hukar mellan anfallen och försöker samtidigt tillmötesgå hemmaredaktionernas krav på rapporter på bestämda sändningstider. Själv har Åsne Seierstad dryga dagsverken med återkommande inslag i norsk, svensk, finsk och holländsk teve, därtill artiklar i flera tryckta media.

Medan de amerikanska trupperna rycker fram blir situationen alltmer förvirrande. Den fabulerande informationsministern Mohammed Saed al-Sahaf sprider dimridåer omkring sig. Men Bagdad blir inte den dödsfälla för amerikaner som informationsministern förutspått. Snart är diktatorns staty fälld med hjälp av en amerikansk stridsvagn och den tillfälliga dansen på gatorna inledd.

Allt detta skildrar Åsne Seierstad med inlevelse men också med den tränade journalistens kritiska distans. Hon har själv i norsk press sagt att den här boken inte är särskilt analytisk. Det är sant. Men analysen finns där indirekt i den raka och balanserade rapporteringen. Hon skild-rar koalitionens brottsliga splitterbomber men också Saddam Husseins tortyrkammare. Hon speglar olika sidor av den verklighet som omger henne, alltid styrd av en medkänsla som gör hennes rapportering till en sannare journalistik än ledarsidornas ideologiska vinklingar.

En särskild sympati känner hon för den katolske prästen Fader Albert. Hon uppsöker honom några gånger och vid det sista besöket förutspår han att Irak länge kommer att brinna: "Shiiterna mobiliserar, sunniterna mobiliserar, fundamentalisterna mobiliserar ... det är bombernas verk." Och han fortsätter: "Jag var för att Saddam Hussein skulle störtas, han är en fasansfull människa, men vi skulle inte ta honom på det sättet. Jag förstår inte vad Bush vill. Det enda jag ser är att han håller på att ödelägga det här landet."

Åsne Seierstad kommenterar inte Fader Alberts profetia men mycket tyder på att han fått rätt. Pentagons dagdrömmar tålde inte en konfrontation med verkligheten. I varje fall inte den verklighet som speglas i denna levande och personliga reportagebok.

Reportage

Torsten Kälvemark