Mycket att grubbla över

Petter Lindgren läser Ulf Karl Olov Nilssons ”Familje- oxymoronen”

BOKRECENSIONER
Ulf Karl Olov Nilsson.

Fadern, sonen, skapelsen, bokstaven och dess ljud, mycket från Ulf Karl Olov Nilssons förra bok, Stammar, återkommer i den stramare och mer hårdkokta Familjeoxymoronen, en liten bok med 206 numrerade prosatexter av monologkaraktär, sällan längre än 200 nedslag. Upplägget ger intryck av katalog och påminner om den ryske poeten Lev Rubinsteins "utomgutenbergska" kartoteksdiktning. Gemensamt för många av texterna i Familjeoxymoronen är att de i någon mening utgör just oxymoroner, alltså sammanställningar av sinsemellan motsägelsefulla begrepp: Sötsur, skitgod.

Men Nilssons oxymoroner är mer utstuderade än så: "Han sa att min klänning var vacker. Sedan sa han att jag var vacker. Hans fars penis. Hans mors bröst. Hennes farfars penis. Hennes mormors bröst. Hans morfars penis. Hans farmors bröst. Jag visste inte ens att du hade en son. Kör mig till sjukhuset."

Det som sägs i texterna låter sig sägas och fungerar som känsloemblem, men ställer läsaren inför samma problem som Carl Fredrik Reuterswärds evighetstrappor och omöjliga figurer. "Hon väger mindre än sextio kilo men mer än sjuttio kilo." De logiska övertrampen skapar ofta stor komik och tillför läsningen nödvändig energi.

Ett allvarligare tema utsägs i bokens titel. Möjligen menar Nilsson att familjeinstitutionen är en oxymoron i sig, en omöjlig figur. Man är förälder men på samma gång någons son eller dotter, vilket förvisso kan vara svårt att hantera, språkligt såväl som praktiskt: "Jag känner honom mycket väl. Ja, så väl känner jag honom att man kan säga att han är både min mamma och min pappa. Jag ammade honom för länge."

Liksom i tidigare böcker tycks Nilssons ingång till poesin vara samtida och äldre psykoanalys. Texterna har karaktären av självgenererande och osorterat grubbel, sådant som kan ha sagts på divanen hos en terapeut. Kanske kan boken läsas som en citatsamling hos någon i färd med att skriva ett större arbete med just titeln Familjeoxymoronen.

Spännande är det hur som helst. Och mycket lämnas åt läsaren att grubbla över.

Lyrik

Petter Lindgren