Vid Zeus!

Gunnar Fredriksson om Jan Stolpes briljanta nyöversättning av Platons Staten

BOKRECENSIONER
Foto: arkiv
Platon.

Sokrates och Glaukon, Aristons son, hade vandrat från Aten ner till hamnstaden Pireus för att vara med vid festen för gudinnan Artemis. På hemvägen sprang en slavgosse ifatt dem och inbjöd dem till sin herre Polemarchos, så att de på kvällen skulle få se fackeltåget till häst som ordnades till Artemis ära.

Det måste ha blivit en lång kväll och även natt för efter fackeltåget uppstår ett långt samtal där Sokrates utvecklar de flesta och mest centrala tankarna i sin och Platons filosofi. Platon (427-347 f. Kr.) skrev ner alltsammans i sin klassiska skrift Staten.

Jan Stolpe har tidigare översatt två volymer med sjutton "dialoger" av Platon. Staten (Atlantis) är så lång att den upptar hela den volym som nu kommer ut.

Dialog, samtal mellan två, förekommer förvisso. Men oftast, som i Staten, är det snarare fråga om samtal mellan flera, så "konversation" vore en bättre beteckning. Och detta är just vad översättaren med stor briljans lyckas med, vilket även vi som inte kan grekiska uppfattar.

Här sitter de alltså, sällskapet hemma hos Polemarchos, och pratar. I motsats till tidigare, föråldrade och högtidliga översättningar ger Jan Stolpe oss intrycket av hur spontant, ibland en smula förvirrat samtalet fortskrider, ofta med skämt och utvikningar. Och ändå håller Sokrates ihop alltsammans, med både logik, humor och sokratisk ironi.

Han använder ord som "gorma", "svammel", "klyftig", "korkad", "snicksnack" och uttryck som "det verkar vettigt", "tappa inte sugen", "få hyfs på ungarna" och nu måste vi "skärpa oss".

Det finns också trevliga gammalgrekiska ordspråk, till exempel:

- Tror du jag är så galen att jag försöker raka lejonet?

Någon kan utropa:

- Typiskt!

Eller svära på klassisk grekiska:

- Vid Zeus!

Och:

- Vid hunden!

Stolpe undviker alltför modernt svenskt talspråk som kan bli föråldrat inom till exempel tio år; det är stilistiskt skickligt. Platon är, vilket Stolpe är starkt medveten om, också skönlitterär författare, hur mycket han än avskydde sin tids litteratörer.

Det är så här vi ska läsa Platon och inte som en mossig teoretiker. Huvudtemat, trots den lätta tonen, är försök att bestämma vad "rättrådighet" är och hur denna övergripande moraliska bedömning kan tillämpas både i idealstaten och i den enskildes moral.

Harmoni och besinning diskuteras och olika statsformer. Här utvecklar Platon sina idéer om att "filosofer" ska vara "kungar" och han skisserar ett högst kontroversiellt program för deras utbildning, där till och med rashygien ingår.

På motsvarande sätt resonerar han om vårt förnuft och våra begär, till exempel relationer mellan kontroll och driftsliv, på ett sätt som psykiater i vår tid fäst sig vid.

Platons stat är elitstyrd men han förordar ståndscirkulation; obegåvade unga kan få lägre sysslor och både slavar och kvinnor kan mycket väl avancera till toppen. De styrande får inte ha pengar eftersom de då blir korrumperade; handel och sjöfart behövs och affärsmännen får agera fritt, under förutsättning att de visar besinning.

Efter andra världskriget fördömde Bertrand Russell och ännu värre Karl Popper Platons stat och jämförde med nazism och kommunism. Nu kan vi nog betrakta Platons utopi mer idéhistoriskt avspänt.

Platons metafysik och etik utmynnar i den berömda liknelsen med människor instängda i en grotta som bara ser skuggor, medan solen lyser bländande utanför. Det är den sanna verkligheten och symbolen för Det Goda men inte lätt att se.

Med sina logiska resonemang, intresset för matematikens exakthet och kritiken mot slappt språk och bedräglig retorik är gamle Platon en föregångare till senare tiders analytiska filosofi; han skulle säkert nagelfara åtskilligt av dagens anspråksfulla och obegripliga filosofiska jargong. Han är samtidigt intressant för psykologer och pedagoger och en inspiration för mystiker.

Dessutom är han, som Jan Stolpe lär oss, lättläst.

Filosofi

Gunnar Fredriksson