Preussaren som blev på smällen

Ragnar Strömberg läser Alexander Kluges samlade verk

BOKRECENSIONER

När den tyske författaren, regissören och essäisten Alexander Kluge efter tjugo års verksamhet som filmare och vällustigt excentrisk tv-programvärd vid millennieskiftet återvände till litteraturen gjorde han det med eftertryck, med ett 2 000-sidigt urval av sina litterära texter, Chronik der Gefühle.

Naturligtvis kan ingen läsa så många sidor i ett svep, underströk Kluge, utan man bör i stället närma sig detta närmast oöverskådliga verk som en kalender eller en krönika. Det rådet är klokt att följa när boken nu kommer ut på svenska i Lars Bjurmans alldeles lysande urval och översättning.

Bjurman har också försett Ur känslornas historia med ett elegant och instruktivt förord, som med lugn auktoritet frilägger skikt efter skikt i Kluges berättarkonst, ända ned till kärnan av med ironi bemästrad moralisk plåga under ”den skenbara språkliga nonchalansen med dess tempusglidningar och tvärbranta ellipser”.

Förordet är helt enkelt oumbärligt, för även om textmassan här bantats ned till litet drygt en tiondel, är både prosans komplexitet och förtätning så hög och djup i dessa fiktiva essäer, återberättade operalibretton, historiska ögonblicksbilder och filosofiska historietter, att läsningen kräver en motsvarande grad av koncentration.

Kluges produktivitet visar inga tecken på att lida av ålderskrämpor, över hälften av texterna är skrivna efter 1989, samtidigt som han i en satellit-tv-kanal ägnade sig åt ”excentriska tankeutflykter med levande, döda och ibland fiktiva samtalspartners”. Som om ZTV skulle ge Lars Gustafsson fria tyglar, en önskedröm alltför våt för att bli verklighet.

En förklaring till den drygt 70-årige Kluges obrutna skaparkraft är att den motsvaras av en konstnärlig och intellektuell kontinuitet tvärsigenom alla de hisnande förvandlingsnummer han genomför i boken. Den dokumentaristiska prosan är lika förrädiskt nykter och saklig som alltid, liksom Kluges med Frankfurtskolan besläktade ”förnuftskritik inom förnuftets gränser”.

I Sibirisk tidsreserv låter Kluge en KGB-överste vars förfäder var sibiriska offerpräster hävda att det även för en materialist vore doktrinärt att påstå att gudar inte finns. Översten, för övrigt namne med poeten Lermontov, har studerat den förlamning i avgörande ögonblick som historien ger så många exempel på och säger att alla andra förklaringar än gudarnas ingripande är förnuftsstridiga. Det tycks bekräftas av hans död för egen hand, ”övergiven av alla gudar” i efterspelet till Gorbatjovs fall, i sin tur orsakat av dennes handlingsförlamning inför kuppmakarna.

I Mörkläggning av Los Angeles blir moralfilosofin underkastad kvantmekaniken, med följden att det bortom ”nollinjen för ett invant beteende /”/ finns en negativ moral, lämpad för utopiska projekt”. Det på grund av en teknisk trivialitet uteblivna mötet mellan Hitler och Heidegger kan också ha att göra med de ”parallellvärldar” gudarnas återkomst upprättar.

De brett anlagda om- och genomskrivningarna av operor som Tosca, Tristan & Isolde och Rigoletto utgör alla höjdpunkter i boken, men för mig är det ändå inte dessa av en återhållen humor genomsyrade uppvisningar av hur man kan vränga melodramerna ut och in, som utgör de ytterst mest väsentliga sidorna.

När Kluge ställer frågan ”Vem tillhör våra känslor?”, dessa urskiljningsförmågans väsenden vars könstillhörighet är lika osäker som änglarnas, gör han det genom att skruva upp den sedelärande fabeln till grotesk och slapstick.

Blüchers graviditet är en fullständigt utflippad historia om hur den preussiske befälhavaren blir på smällen efter att ha blivit påsatt bakifrån av en fransk soldat. Detta måste naturligtvis hållas hemligt, för om redan Blüchers tveksamma sexualitet är en katastrof, så förvärras den ur patriotisk synpunkt av att fadern är en fiende.

Känslor används som ”driftsenergi för att bevara det bestående”, skriver Kluge i den avslutande prosameditationen Paradisens byggsätt. Men om vi i stället utgick från vår erfarenhet som säger att det mesta som börjar fint slutar åt helvete illa, ”så att det i januari 1933 uppstår en illusion för 90 procent av befolkningen och besvikelsen i form av ruinstäder 1945 likaså drabbar 90 procent eller 100”, så kunde vi genom att rikta känslorna åt andra hållet lära oss ”paradisens byggnadssätt ”, som börjar motigt, förändras genom arbete och får ett lyckligt slut.

Just så: det viktiga är inte att hjärtat sitter till vänster, utan att förnuftet också gör det.

Samlade verk

Ragnar Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM