Utopiernas offer

... i en lysande roman. PELLE ANDERSSON följer med Lotta Lotass ut i rymden

BOKRECENSIONER
Foto: CATO LEIN
Lotta Lotass.

När det är riktigt, riktigt kallt är det också riktigt, riktigt tyst. Om man i en sådan kall tystnad bryter en istapp så hör man ett ljud som är oerhört koncentrerat och kort, helt utan eko.

Där i snön och tystnaden blir man omedelbart placerad i Lotta Lotass roman Tredje flykthastigheten, men också i ett språk på höjden av sin koncentration. Hennes språk har en täthet som inte liknar mycket annat i svensk samtida litteratur, för även om boken är fragmentarisk så bildar de olika delarna en kraftfull helhet.

"Då förstod jag att farfar tog en bok i taget och läste den samvetsgrant sida för sida, pärm till pärm, och rev vartefter ut de kapitel som var lästa, och brukade papperet till att rulla cigaretter /"/ Och doften av tobak kom alltid, från den dagen, att i mitt huvud framkalla hela verser av Pusjkin."

Detta är inte bara en vink till Proust utan också en tydlig bild för hur våra minnen väcks och kan hållas vid liv. Jag har inte glömt Jurij Gagarin eller Laika, men dessa portalfigurer är bara de minneskrokar Lotass ger för att jag ska komma in i och orka ta mig till den storartade (och skrämmande!) historia som heter rymdfärder.

Tredje flykthastigheten berättar, bit för bit, om vilka uppoffringar som krävdes för att skicka upp en människa i rymden. Det gick åt mängder av konstruktörer, ingenjörer, vetenskapsmän och tusentals arbetare - en hel liten stad.

Det var stort. Men det var kanske också bara möjligt genom det förtryck som det kommunistiska Sovjet innebar. Den här berättelsen om tron på kraften i den gemensamma ansträngningen blir också en obehaglig påminnelse om hur lite ett liv kan vara värt. Det är omöjligt att i sammanhanget inte tänka på Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen: "Jag var en av dessa. Jag har tänkt och handlat, som jag var tvungen till. Jag förintade människor, som jag tyckte om, och gav makt åt andra, som jag tyckte illa om. Det var historien, som ställt mig, där jag stod."

Tredje flykthastigheten är en roman om att blint gå in i det stora projektet. Historien om rymdfärderna blir ett slags metafor för och kritik av de stora utopierna, något som Lotass nosade på i sin förrförra bok Aerodynamiska tal. Tredje flykthastigheten tvingar mig också att läsa om hennes debut Kallkällan och den förra Band II Från Gabbro till Löväng som handlar om flottare, jord- och skogsbrukare i ett svunnet Sverige. Böckerna har inte bara en del personer och platser gemensamt utan har också tematiska och språkliga beröringspunkter - hennes författarskap är så sammantvinnat att det i det närmaste kan ses som ett enda verk.

I Lotass litterära värld rör sig huvudpersonerna i landskap där människan blir extremt liten i förhållande till naturens väldiga krafter, men hon befinner sig där på grund av sin nyfikenhet och strävan efter kunskap.

Gagarin är inte en fri kapten som styr sitt skepp mot valda mål, han är kopplad till det, med sladdar och elektroder. Han är dessutom, precis som flottarna, gruvarbetarna, jord- och skogsbrukarna i de andra romanerna, utlämnad till naturens nycker och rymdens oändlighet.

I denna och tidigare böcker är människorna ensamma. Lotass accentuerar ensamheten genom att sällan skriva ut replikerna samt att flitigt växla mellan första och tredje person. Växlingarna blir ofta abrupta och hårda - från att jag varit Gagarin blir han plötsligt den groda jag dissekerar som vetenskapsman"

Hon lyckas också förmedla denna "obotliga ensamhet" genom att lyfta fram tekniken på människans bekostnad. Där står hon, bredvid kallt stål, elektroder, centrifuger och exakta siffror. I böckerna om jord- och skogsbrukarna är det den ständigt hotande döden som skapar samma effekt - någon dör och livet går vidare. Precis som under det ryska rymdprogrammets tidiga dagar.

När jag nu upprymd lutar mig tillbaka, efter flera dagars intensivt och tålmodigt läsande, vet jag att det är denna totala ensamhet som kommer att följa med oss in i framtiden:

"När man placeras i ett rum där ekon försvinner, där det enda ljud som existerar är de ljud man själv frambringar, blir tystnaden med ens ett fysiskt väsen. /"/ Så uppslukad har han blivit av hjärtslagens monotona ljud att det är med en abrupt och omedelbar och iskall rädsla som han inser att han nu hört vart och ett av slagen som en kraftig skräll. Ljudet inuti hans huvud har växt i volym till sådana proportioner att all verklighet tycks fly, undanträngd."

På en lågmäld, men knivskarp prosa lyckas Lotass ställa frågan: Var blev verkligheten av? Hon uppmanar oss också att aldrig ta utopi för sanning, för ensamheten och tystnaden blir outhärdlig inne i visionens vakuum.

"I Drömmarnas hav vilar han. Där dit solens strålar inte förmår att sträcka sig. I skuggan. Vilar med ryggen mot några stenar. Där han inte längre kan se Jorden utan ser ut i det obehindrat avlägsna, ut i den bottenlösa rymden."

Roman

Pelle Andersson