Aftonbladet
Dagens namn: Antonia, Toini
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Det svåra återstår

Barbro Westling läser Anna Mattssons roman ”De ensammas hus”

Anna Mattsson.   Anna Mattsson. Foto: LEIF GUSTAFSSON

    För tio år sedan utgav Anna Mattsson romanen Alexandras rum, en berättelse om en flicka som från fyra år och in i tonåren utsatts för sexuella övergrepp av sin styvpappa. Mattsson var en av de kvinnliga författare som i början av 90-talet skrev om denna förfärande och undangömda

verklighet. De ensammas hus kan läsas som en fristående fortsättning på förra romanen. Den börjar med att 17-åriga Alexandra söker upp skolkuratorn och berättar.

 

    På ett sätt kan man säga att romanen beskriver en väg in i ljuset. Det hemska är över när Alexandra börjar tala och skolkuratorn Solveig blir verkligen den fasta punkt varifrån hon kan börja leva igen. Alexandra får bo hos Solveig, sedan hos Linnea, kvinnor som bäddar med omsorg och lugn. De tror från början på henne. Hemma hos dem blir hennes stela kropp värmd av te, hon får sova ostörd i rena sängkläder, trygg och inte kritiserad.

Det är en så god utveckling att man bara väntar på något värre och verkligare. I romanen genomgår berättarjaget det som skett, minnesbilder återkommer, den branta trappan till Alexandras vindskrypin som styvpappan klätt med heltäckande matta. Närmast pedagogiskt klargörande genomlyser romanen hur det som skett kunnat ske. Hur Alexandra av styvfadern gjorts vuxen, skuldbelagts för att vara tidigt utvecklad och för att inte ha några kompisar. Först skäller Ivan på henne för att hon inte duger, sedan följer övergreppen. Allt är hennes fel.

Men Alexandra förmår ändå vända på ordningen, se att utskällningarna skapade hennes känsla av att vara värdelös och att skammen isolerade henne från andra. Styvfadern häktas och förs bort, kvar finns mamma, två lillasystrar och Alexandras vacklande självkänsla. Hon växer av att berätta för Solveig och Linnea. När hon står i rättssalen duger inte hennes ord.

 

    Anna Mattssons roman är nästan lika gripande som hennes förra. Avgrunden i berättarjagets ensamhet drabbar här lika hårt som bilden av det oförstående och avståndstagande kollektivet. Det finns dock något märkligt tillbakadraget i den redovisande tonen. Förnuftet segrar men det svåra återstår. Akut gäller bara att fly till något annat.

Barbro Westling
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet