Indien – O'Yeah

Ira Mallik läser en annorlunda reseskildring

Foto: ap
Två indiska folkdansare väntar på att få uppträda på en kulturfestival i Allahabad i Indien.
BOKRECENSIONER

I Guru! befinner sig författaren Zac O'Yeah i hinduismens Indien. Denna gång på en andlig resa i jakt efter ett högre medvetande. Från Assam i nordöst går den alltmer förvirrade resan mellan heliga städer, ashram, Buddha, charlatanernas knep, Jesus var kanske i Indien, till finalen på berget Sri Pada på Sri Lanka där alla religioner möts.

Indien är ett land Zac O'Yeah känner väl. Trots titeln är distansen mellan författarens religiösa önskan och hans jag avgrundslik, så skeptiker behöver inte oroa sig för allergiska reaktioner.

O'Yeah går på Kumbh Mela, den gigantfestival som firas vart tolfte år. Miljoner pilgrimer och en stor del av Indiens alla heliga män samlas för bad och rening där floderna möts. En nagababa passar på att demonstrera hur kroppen är ett tomt skal genom att vira sin snopp några varv kring sin treudd. I Varanasi prövas bhang - sinnesutvidgande, religiös drog eller simpel cannabis. Asketismen tar sig form under ogräsrensning på Gandhi-ashram. Vad tiden lider går guru-möten och ashrambesök allt snabbare och beskrivningarna blir allt ytligare. Shoppandet på salighetstorget drabbar också resenären. Och författarens sökande framstår ibland mer som sökandet efter ännu en berättelse till en bok, än som en djup religiös längtan.

Men Guru! är inte bara en samling Indienanekdoter utan en personlig snabbgenomgång av Indiens berömda andliga förebilder och tänkare. Från Ramakrishna, Vivekananda och Gandhi går resan vidare till mer samtida västfavoriter/hatobjekt som Beatlesgurun Maharishi, Sai Baba och Bhagwans rödklädda efterföljare.

Resultaten av västerlandets religiösa sökande i Indien tar form som teosofins grundare Madame Blavatsky, frihetslängtande hippisar och landar i dagens new age och sportyoga för kändisar. Det är här bokens stora behållning ligger. I historien och myterna. I verkliga och overkliga möten mellan öst och väst och fascinationen för den goda men opålitliga berättelsen. Det är spännande. Det är välskrivet. Det är en mycket bra reseskildring. Men reseskildringen är en genre som med all rätta är ifrågasatt.

I tv-serien Curry Nam Nam driver engelskfödda indier med sig själva och bilden av indiern. Ett återkommande inslag är indiska resereportrar framför europeiska monument som de fritt fabulerar kring utifrån sina egna föreställningar. Parodin på den självgoda västerländska reseskildringen är själva förutsättningen för sketcherna.

I de nutida reseskildringarnas värld är Indien ofta ett färggrällt och überexotiskt land fyllt av absurda personligheter som avger komiska kommentarer, samt avgrundsfattigt. Vardagen gör sig sällan synlig för besökaren, vilket är just vad resenären uppskattar med Indien.

Till skillnad från många reseberättare är Zac O'Yeah högst medveten om sin genres inneboende problematik. Han skriver sig runt groparna genom att allt som oftast visa hur han gör sig till åtlöje, hur konstig han framstår och hur lättlurad han är. Han begår inte misstaget att låta anekdoter bli till universella utsagor om någon indisk folksjäl. Han är kunnig och uppriktig. Han säger åt oss att inte tro på honom.

Men i Guru! finns ingen indisk vardag. Inga ljumma familjepujor. Ingen hindunationalism (till vilken Vivekananda tagits som förebild, och i vilken många nutida guruer och heliga män har en stor delaktighet). Det finns mycket lite religiös praktik, inga renhetslagar, ont om kastförtryck eller funderingar kring att i "renlärig" hinduism föds människor ojämlika. Den tradition som en person som lever inne i ett religiöst värdesystem måste förhålla sig till finns inte här. Här finns bara "underlandet". Och det vet ju alla - att flyta in i dess drömska värld är både förföriskt och alldeles underbart.

Reseskildring

Ira Mallik