Att tappa allt – och komma igen

Arne Johnsson läser Paul Austers ”Orakelnatten”

BOKRECENSIONER
Foto: NIKOLAI JAKOBSEN
Auster.

Den amerikanske författaren Paul Auster kommer nu med sin sjuttonde bok på svenska, romanen Orakelnatten. Den är historien om författaren Sidney Orrs vedermödor under några dagar hösten 1982 i New York. Han har varit allvarligt sjuk. Han är gift med Grace och nära vän till en äldre författare. En morgon tar han en promenad och upptäcker en pappershandel som verkar så spännande att han går in och köper en mängd papper och pennor, och en vackert blå portugisisk anteckningsbok. Sidneys vän skänker honom en idé, hämtad från Dashiell Hammett. Det handlar om en man som med knapp nöd undkommer en katastrof. Han kastar loss från sitt gamla liv och börjar om. Sidney känner sig buren av en våg av inspiration och den blå anteckningsboken blir på en gång hans altare, talisman och heliga urkund.

Detta är inledningen till hans nya författarskap och till märkliga, skrämmande och tragiska händelser. Det är som om en förbannelse drabbade Sidney Orr när han köpte boken, tillvaron vänds uppochned, visar sig oändligt skör. Det han tidigare inte sett kommer i dagen, det som tidigare varit synligt döljs plötsligt. Det han skriver, det vännen skriver, det de och andra berättar vävs ihop med vartannat, deras personliga liv blir alltmer trassliga och mörka och hela den stora staden, New York, med gator, gränder, avenyer, med alla affärer, barer, restauranger som finns, försvinner och återuppstår, blir en organism i sig, som både skyddar och lämnar ut sina invånare.

Paul Auster är en fantastisk skildrare av New York, av förhållandet mellan staden och dess invånare. De som bor där är varelser som i högre grad än någon annanstans är urbana. De lever i och av staden, den är deras referenspunkt, himlen över staden är Himlen, marken de står på är Marken. Staden innehåller allt och allas historier, gator och korsningar genererar möten och mötens möten i oändliga serier, i varje givet ögonblick föds en ny berättelse ur mötet mellan andra berättelser, skapar denna väldiga labyrint speglar av sig själv. Staden är en varelse som ger människorna liv och i den och dess eget myllrande liv ser de sig själva.

Paul Auster skriver rikt och vackert och översättaren Ulla Roseen har skickligt överfört det till mycket fin svenska. I Orakelnatten förvandlas människor genom sina egna handlingar från att ha varit självständiga individer till att bli offer som driver som rö för vinden. Det är som om en gud, en skyddande hand, ett vakande öga för en tid tappat intresset för dem. De blir skyddslösa och vilsna, ingenting de gör - handlingar, böner, offer - har någon verkan. De drivs till den själsliga och fysiska existensens rand.

Paul Auster är en sagoberättare. Med språkets och berättandets alla underbart intrikata konster i sin hand gestaltar han våra värsta mardrömmar, de som handlar om att inte längre ha kontroll över sitt liv. Och han ger också den ljuvaste av gåvor, den att återfå makten över sin förmåga att handla.

Roman

Arne Johnsson