Aftonbladet
Dagens namn: Pontus, Marina
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kan rån vara klasskamp?

Renzo Aneröd   Renzo Aneröd

    "Allvarligt talat, sa Tony. Vi gör ingenting som inte regeringar och länder redan gör. Varför kan inte vi vanligt folk göra som dom som har makten gör?

För att vi har moral, och det har inte dom."

Renzo Aneröds debutroman Löftet utspelar sig i de skarpa klasskontrasternas Göteborg. Jyrki och Tove, Tony, Farid, Carlos och Jerry föds på sjuttiotalet och tillbringar sin barndom i Bergsjön och Hammarkullen. De växer upp medan föräldrarna festar till dånande rockmusik, medan de bråkar och misshandlar varann, är otrogna med grannen, bara försvinner, blir arbetsskadade, alkoholiserade och sinnessjuka. När man möter barndomskamraterna som unga vuxna är alla kriminella, utom Jerry som kör lastbil och den enda av dem som kan se det som något bra att vara arbetare och ärlig skattebetalare. Tony är etablerad gangster, har fickorna fulla med pengar, driver en stripklubb, är delägare i flera mc-klubbar, barer, kasinon och handlar med droger och vapen. Tove är strippa på Tonys klubb, Farid har rånat och snattat, sniffat och sålt knark sen tolvårsåldern. Jyrki sitter i fängelse efter ett knivmord, Carlos är med i brödraskapet "Real Justice" som driver in skulder och beskyddar spelklubbar och svartkrogar. När den muskelpumpade Carlos, vars far en gång var med i gerillan i Uruguay, sitter och äter hamburgare på McDonalds i Nordstan får han lust att ge sin kompis en lektion i "klasskamp" och råna den bleke Örgrytekillen vid bordet bredvid bara för "principens" skull:

"Det lär knappast gå nån nöd på dig. Gå hem och gnäll lite för din farsa så får du nya pengar. Men när han frågar dig vad vi gjorde så säg att vi exproprierade. Hänger du med? Säg efter mig: exproprierade!"

 

    Kan rån vara klasskamp? Expropriering något annat än stöld? Kan kriminalitet vara ett verkligt alternativ för fattiga, outbildade, förödmjukade och framtidslösa? Renzo Aneröd som också varit hårdrockare, självförsvarsinstruktör och övervakare försöker i alla fall få läsaren att förstå förorts- och invandrarkriminaliteten, eller ska man säga den sociala snedrekryteringen till den undre världen, på det sättet. Som ett sätt att "ta tillbaka" människovärde, status och egen myndighet: "Mannen, jag gör vad jag vill göra. Jag vill ha pengar, fett med pengar. Jag vill ha power och visa svinen att ingen sätter sig på mig."

 

    Löftet har många brister som roman betraktad. Aneröd är sannerligen ingen Irvine Welsh. Han tar som många nybörjarförfattare alltför stort grepp - att fånga både rock och punk och hiphop-erans stämningar, både förortsbataljer mellan nazister och rasister, familjetragedier och kriminella kulturer i en enda bok - det går inte. Klichéerna staplas och dialogerna lyfter inte från det grovt typiska. Men det finns ett kännbart patos i den här boken, insyn i miljöer som andra författare, många av dem som skriver deckare till exempel, bara kan skildra från utsidan. Här finns iakttagelser som jag inte sett formulerade förr, som hur aggressiv vitmaktsmusik kan få unga män att känna sig övermänskligt starka och odödliga. Hur amfetamin, anabola och adrenalin kan ge samma rusande självkänsla. Eller hur en "fiende", om så kränkande myndigheter, andra gangstergäng, nassar, rassar, sionister, blattar, bögar, judar, studenter, chalmerister, rikemanssöner, ja hela den "fina världen" kan tända människor och skapa gemenskap kring ett närapå heligt hat, som sen kan "rättfärdiga" hemska handlingar. Och hur förlusten av samma fiende kan göra livet tomt och spänningslöst. I laglösheten finns krigets förhöjda livskänsla. Brödraskapets vi och dom.

Pia Bergström

Roman

Renzo Aneröd

LÖFTET

Leopard

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet