Kult!

Mario Grut läser en död debutants bästa verk

BOKRECENSIONER
Foto: JONAS WAHLBERG
Håkan Alexandersson.

Älskligt framstår Vertigo som förlagsvärldens "bög-fnask" med en hel del täcka idéer om sin verksamhet. "Böcker är skit. Litteratur gör ont. Solen är ett rövhål. Alla är fnask. Smuts är heligt. Författare är fittor!"

På dessa helga höjder är dock osäkert vad som menas med "fitta". Det enda man kan vara viss på är att nyligen avdöde filmaren och mångsysslaren Håkan Alexandersson nu (på andra sidan) även kan titulera sig författare.

Hans roman Magister Hoffmann är en märklig skapelse.

Skriven på högknäppt kurialprosa (typografiskt förstärkt av kapitelrubrikernas frakturstil) blandar den bokprosa och filmdialog i en sorgsen nattfars om hur läraren Hoffmann jagar genom världen efter självbekräftelse men mest finner bara svarta pudlar (som i Goethes Faust) och vägskyltar som pekar vidare och vidare framåt (som i Carrolls Alice i Underlandet) mot kanske nåt yttersta domens klassrum där allt ska hänga (som i Kafkas Processen) i absurda intet.

Bara elände är det dock inte. Visserligen passeras under färden osedvanliga mängder tistelfält. Men här bjuds också på ett överdåd av negerkyssar. Och även här och där skratt.

Mönstren för denna gotiska humoresk kan säkert plockas ur skärningspunkten mellan tysk skräckexpressionism (som Murnaus Nosferatu) och hollywoodsk slapstick ( Sennetts ständigt flängande Key-stone Cops). Men mest syns kanske ändå Polanski (Vampyrernas natt) i bokens kast mellan situationskomik och dödsångest.

Motsättningen är inte originell. Men jämfört med Tårtan och Krall och andra kultfilmer ur den alexanderssonska trollkarlshatten har den här boken ett naknare tilltal. Mer av författaren själv kommer oss till mötes.

Sen behöver man inte dela hans livssyn. Där kvinnor petas av manschauvinistisk pessimism och kärlek inte finns. Där ångest undergräver relationerna även mellan vän/vän. Där synbarligen solig humor äts upp av omättlig ångest.

Men det är det lödigaste arbete han gjort. Personligt och otvetydigt. Stort i det galet lustiga och det svart bisarra. En bok som har möjlighet att dela plats med hans anarkofilmer på den höga hylla (eller är det låga?) som brukar rubriceras Kult.

Roman

Mario Grut

ARTIKELN HANDLAR OM