Greven av Ingenting

Pia Bergström läser en stor roman. Och rolig!

BOKRECENSIONER
Foto: ULLA MONTAN
Péter Esterházy.

I ungraren Péter Esterházys 700-sidiga "släktkrönika" Harmonia Cælestis finns en minnesvärd episod där författarens farfar, Ungerns kanske mäktigaste storgodsägare (och före detta premiärminister, före detta engelsk ambassadör) efter andra världskrigets slut tar emot den före detta badmästaren och liktornsskäraren Halnek som eskorterad av beväpnade milismän kommer för att inventera och beslagta Csákvárslottets konstskatter. Farfadern visar artigt runt Halnek, protokollföraren och en skadeglad "hord" från byn som gärna vill vara med när slottet intas.

De antika möblerna, tavlorna och särskilt familjeporträtten fnyser man åt, de värdefulla böckerna noteras slarvigt efter hyllmeter. Otåligt letar man i vartenda skrymsle efter de riktiga skatterna. Greven som hela sitt liv varit ofantligt rik och ägt flera slott och palats grämer sig inte så mycket över tingen i sig. Men snart kommer man till slottets kapell där han i ett glasskåp förvarar den i kriget stupade sonen Alajos skjorta, svärd och utmärkelser. Några av milismännen som själva varit vid fronten betraktar föremålen med pietet. Halnek blir irriterad:

"Kamrat, de här sakerna skall inte med i inventeringen, de är värdelösa och ingen är intresserad av dem."

Inte förrän nu inser greven "det gränslöst farliga" hos kommunismen. Att de tar ifrån honom hans frihet eller allt han äger kan inte jämföras med detta förnekande. Allt han håller för heligt existerar inte för dem. Hjältedöd, pietet, hans son existerar inte: "Det förflutna fanns inte, historien fanns inte, landet fanns inte, traditioner fanns inte." Bara det brutala nuet.

Vad är en aristokrat? Finns de längre? Har de någon politisk kallelse eller moraliskt fotfäste i det "brutala nuet"? Är man fortfarande aristokrat när man som Péter Esterházy föds till greven av Ingenting? Visst äter Esterházys med silverbestick även efter revolutionen - de har inga andra - men familjens förflutna blir för barnen något som de tidigt fattar att de borde skämmas för. Farfadern flyr utomlands. Fadern tillåts vara grov- och jordbruksarbetare, parkettläggare, ett tag tillverkar han syntetiska skärpspännen och senare arbetar han som översättare. Den lille Péter spelar helst fotboll.

Harmonia Cælestis är en överdådig berättelse, detaljrik, komplex, avslöjande och outtröttligt ironisk. Översättningen, gjord av paret Ildikó Márky och Gunnar D Hansson verkar vara ett storverk i sig, förträfflig i sin balansgång mellan absurditeter och realiteter. Redan på den första raden erkänner Esterházy att "det är förbaskat svårt att ljuga, när man inte känner till sanningen". I scenen ovan ser han till att farfadern innan exproprieringspatrullen anländer hinner rusa in i hustruns sängkammare och stoppa kalsongerna fulla med familjejuveler, guld och diamanter, just det som läsaren tror att den okultiverade Halnek är ute efter. Ingenting är enkelt, allra minst historiens sanning i ett litterärt fixat efteråt.

Först kommer 371 Numrerade satser ur familjen Esterházys liv (339 ystra men utmattande sidor!) där alla suputer, fasanjägare, hjortjägare, harjägare, biskopar och hjältar, häradspåsättare och härförare från 1300-talet och framåt konsekvent kallas "Vår far". Kan alla vara släkt? Knappast. Kan det vara en virtuos demonstration av vad författaren vet att han borde tycka om sina förfäder? Det finns något av avbön i denna monomana uppräkning av skitstövlar.

I romanens andra, absolut mer njutbara del, En Esteházyfamiljs bekännelser, berättas snarast impressionistiskt om faderns, farfaderns och sonens liv. Här finns fantastiska utsnitt från familjens deportation till landsbygden, osentimentala skildringar av de särskilda sorts kränkningar de får utstå som förmodade klassfiender. Särskilt faderns svängningar mellan lössläppt fyllearrogans och depressivt uthärdande är fint fångade, med en sorts plågad lojalitet från sonens sida. "Min far såg aldrig ner på någon, det var hans sätt att vara aristokrat. Farfar såg ner på alla, det var hans sätt att vara aristokrat."

Den upplösta kronologin och alla de litterära referenserna (som översättarna visar på i efterordet men som nog få svenska läsare kan se) gör att stilen nog kan kallas postmodern. Esterházy har i tidigare verk gjort sig känd för att leka med alla ordningar. Men Harmonia Cælestis är verkligen inte bara formlek. Det är ett verk som samlar både historiska fakta, vanvördigheter, subtila iakttagelser och ironiskt skarpsinne till en stor och tragikomisk roman om en hel tidsepok. En epok där den gamla europeiska överklassen, den patriarkala, patriotiska, konservativa, kristna och krigiska överklassen med uråldriga band till den jordägande adeln och kungahusen detroniseras av såna som liktornsskärare Halnek. Och av kapitalismen och demokratin.

Roman

Péter Esterházy

HARMONIA CÆLESTIS

Pia Bergström