Krig på rea

Petter Larsson om en växande, blodig affärsverksamhet

Bild: EDVARD DERKERT
BOKRECENSIONER

Utanför det medeltida Florens möter två munkar den engelske legosoldaten John Hawkwood. De hälsar honom artigt med ett ”Gud give er fred”. Han svarar uppriktigt: ””Vet ni då inte att jag lever av kriget och att freden skulle förgöra mig?”

Historien återberättas av den tyske statsvetaren Herfried Münkler, som använder den för att tala om en nutid och framtid där de självfödande krigen är tillbaka, där krigsherrar och legoknektar bedriver krig för att komma över pengar, som sedan används för att bedriva krig, i en evig spiral som gör det extremt svårt att få stopp på dessa lågintensiva men ofta grymma konflikter.

I De nya krigen reder Münkler ut varför bara två (USA-Irak och Indien-Pakistan) av de cirka 30 väpnade konflikter som pågår i världen i dag är klassiska mellanstatliga krig - resten är inbördeskrig, dock ibland med inblandning från grannländerna.

Sedan kalla krigets slut har det blivit populärt att tala om etniska konflikter, religiösa eller demokratiska krig. Alternativt, från vänster, om ny imperialism. Münkler försöker skriva igenom den ideologiimpregnerade dagsdebattens ställningstaganden och lanserar en befriande krass analys. Han söker sig till de ekonomiska grundvalarna för kriget.

Den vapenteknologiska utvecklingen har gjort det ohyggligt dyrt att hålla stående nationella arméer utrustade för reguljär krigföring mellan stater - och än dyrare att bedriva dem. Det är en viktig förklaring till varför de mellanstatliga krigen blivit så få.

Samtidigt har det blivit desto billigare att hålla lågintensiva konflikter vid liv. Så billigt att det inte längre bara är staterna som har råd. Vi ser därför en privatisering av krigföringen, där lokala eller regionala krigsherrar - och så kallade säkerhetsföretag - kan ställa egna privatarméer på fötter, utrustade, inte med pansarvagnar, hightechflyg och kryssningsmissiler, utan med handeldvapen, pickuptruckar och machetes, vapen som i dag reas på världsmarknaden, ibland för priser under tillverkningskostnaden.

Münklers tankespår om kriget som privat affärsverksamhet får stöd i en omfattande - och omtumlande - Världsbanksrapport från 2001 där man studerat konfliktorsaker i 78 väpnade konflikter mellan 1960 och 1999. Här avfärdas moderna myter på löpande band. Varken materiell ojämlikhet, brist på politiska rättigheter, religiös eller etnisk mångfald driver fram inbördes konflikter.

Faktum är att risken för väpnad konflikt är mindre i multietniska samhällen än i etniskt homogena!

Snarare än samhälleliga motsättningar, frustration och problem är det möjligheten att starta krig som är avgörande. Och då inte minst kombinationen låga kostnader och stora vinster.

Den globala ekonomin är viktig för finansieringen. De resurser som supermakterna tidigare delvis stod för kan nu ordnas genom vad Münkler kallar skugglobaliseringen, där diamanter, narkotika, timmer, olja eller andra råvaror pumpas ut på världsmarknaden och betalar fortsatt krigföring.

Fattiga råvaruexportberoende länder ligger därför riktigt illa till. Som Colombia (kokain) eller Angola (diamanter).

Utslaget över ett helt samhälle är kostnaderna för inbördeskrig förstås groteska. Infrastruktur och produktionsmöjligheter slås sönder för årtionden framåt. Men för de enskilda krigsherrarna - och de arbetslösa eller lågbetalda pojkar och män som rekryteras till soldater - finns chansen till ett bättre liv. För dem flyter affärsverksamhet, krig och livsstil ihop. De är vår tids John Hawkwood.

När staterna förlorar våldsmonopolet upplöses också den disciplinering som - trots alla grymma avvikelser och övergrepp - civiliserade krigföringen i Europa efter 30-åriga kriget. I de nya krigen råder inga krigslagar.

I utomeuropeiska samhällen har tidigare krigarhedern hållit tillbaka de värsta grymheterna, hävdar Münkler. När denna traditionella kodex undergrävs av moderniseringsprocessen i vid mening bryter ett helvete av massvåldtäkter, tortyr och folkfördrivningar ut: ”Att våldet bokstavligen släpps löst i de nya krigen är inte minst följden av en kombination av kalasjnikov och Hollywood, den enklaste ryska vapenteknik och excessiva våldsskildringar i amerikanska filmer.”

Detta våld är ofta både planerat och högst funktionellt. Någon seger eftersträvas sällan. Här gäller det att hålla ut, inte att ta makten över staten eller flytta en eller annan landgräns. Våldet riktas därför snarare mot civila än mot motståndarens trupper. Syftet är att knäcka hans politiska vilja, inte hans militära slagkraft. Massakern ersätter fältslaget.

Som en följd av avförstatligandet av kriget återkommer också idén om ”det rättfärdiga kriget”. När motståndaren inte längre erkänns som en principiell like utan reduceras till en ”skurkstat”, en ”sönderfallande stat” eller en ”terroristorganisation” upphör också den folkrätt som tidigare bundit staterna. Nu har en sida all rätt och den andra all orätt. Ett tydligt exempel är kampen mot al-Qaida, vars soldater inte betraktas som krigsfångar, utan som rättslösa ”illegala kombattanter” eller de ryska försöken att brännmärka tjetjenska separatister som kriminella banditgäng. Någon neutralitet medges heller inte. Har ena sidan all rätt, måste alla sluta upp eller betraktas som motståndare. George W Bushs berömda uttalande om att ”antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna” är ett närmast övertydligt exempel.

Just därför finns skäl att vara försiktig med den typen av ideologiskt färgade begrepp: de riskerar att leda till rättsupplösning.

Sådan rättsupplösning gör sig också gällande i den infekterade debatten om humanitära interventioner, då en utomstående ”högre” makt tar sig friheten att ingripa militärt i en stats inre angelägenheter.

Om man accepterar tanken på de självgående krigen finns onekligen goda skäl för sådana interventioner. Politiker, debattörer och forskare som Mary Kaldor och Jürgen Habermas drömmer om en kosmopolitisk lag, där mänskliga rättigheter blir viktigare än folkrätten, där kriget så att säga blir moralens fortsättning med andra medel. De påpekar - helt riktigt - att lika mycket som befolkningarna i konflikthärdarna har skäl att frukta västvärldens bombflyg har de skäl att frukta det ointresse som utlämnar dem till de segdragna nya krigen. Rwanda är det viktigaste exemplet.

Mot denna vision står en anti-imperialistisk hållning, som varnar för en kosmopolitisk ordning definierad av de mäktiga.

Münkler å sin sida lämnar denna moralisk-politiska diskussion för att istället reda ut under vilka omständigheter militära interventioner kan förväntas.

Han menar att de enda stater som skulle ha förmågan att upprätthålla ”rätt” och stabilitet är de rika länderna i Nord. Men de är inte redo att betala det ekonomiska och politiska priset - en tredje klassens motståndare som Irak kan man möjligen krossa, ett kärnvapenbestyckat Nordkorea är värre och priset för att upprätta ordning i ett sargat, men geopolitiskt relativt oviktigt land som Sudan skulle vara skyhögt. De kommer därför att intervenera ibland, och ibland inte. Avgörande blir vilka nationella intressen som står på spel. Det måste, menar Münkler, inte handla om direkta materiella fördelar - som oljan i Irak - utan om faktorer som risken för kostsamma flyktingströmmar, en spridning av konflikten till fredliga länder eller kopplingar till den organiserade brottsligheten i Nord.

En rätt krass nyttokalkyl alltså, där människorätten och den inhemska mediedrivna opinionen kan finnas med som variabler, men där de inte är avgörande.

Så går vi, med Münklers ord, ”in i mycket svåra och oroliga tider”.

Samhälle

Herfried Münkler

DE NYA KRIGEN

Petter Larsson