Det går åt helvete med terapi

Johan Hakelius läser om hur terapitänkandet har koloniserat vår samtid

BOKRECENSIONER
Foto: ap
Försäkra dig mot sorgen om vovven dör.

För en tid sedan fick vi veta att kärleken mellan Calista ”Ally McBeal” Flockhart och Harrison Ford, Hollywood, har fått sig en törn. Det rör sig om ett triangeldrama. Den tredje parten är död. Under sin levnad lystrade den käre hädangångne till namnet Webster. Webster var hund. Konflikten sägs bestå i att Harrison inte tillräckligt inlevelsefullt deltagit i Calistas sorg.

Calista är chockad och förkrossad.

För en tid sedan var det också dags - igen - för en av världens stora ledare att stå och hulka framför kamerorna. Den här gången var det George Bush, president för världens enda supermakt, som fick en offentlig klump i halsen. Han hade visserligen något allvarligare att gråta över än en hund - Bush använde en presskonferens till att berätta om hur han känner när han tvingas kontakta stupade soldaters an-

höriga - men det är inte poängen. Poängen är att det som förut var tabu och ett tecken på svaghet, nu har blivit en dygd för varje framstående statsman. Det ska gråtas, snyftas och bjussas på privata känslor inför väljarna. Bill Clinton var förstås mästaren, Tony Blair kommer tätt efter, men även Bush har lärt sig.

En modern president måste kunna gråta offentligt, särskilt när militära projekt börjar gå åt pipan och valdagen närmar sig.

Frank Furedi, sociologiprofessor vid Kents universitet, Canterbury, är inte typen som grinar offentligt. Många har dömt ut honom som en typisk, västerländsk, medelålders vit man som förtränger sina känslor och saknar empati. Och kanske ligger det något i det. Att läsa Furedi är ibland att få en aning om vad vi skulle få för resultat om vi korsade Hans Bergström med Mikael Persbrandt. Men riktigt så lätt kan inte Furedi avfärdas.

I sin senaste bok, Therapy culture, resonerar Furedi ungefär så här:

Terapitänkandet koloniserar vår samtid. Människor övertygas om att de är svaga offer för en okontrollerbar omgivning som ständigt kränker dem. Även triviala motgångar beskrivs som trauman. Alla ska vi tilldelas livslånga själsliga sår i behov av ständig omläggning. Allt fler personliga tillkortakommanden beskrivs som sjukdomstillstånd, något som sam-

tidigt fostrar en känsla av maktlöshet och en befrielse från personligt ansvar. Känslolivet framhävs på bekostnad av tankar, idéer och förnuft. En perverterad individualism, där varje relation beskrivs som ett hinder för självförverkligande, uppmunt-ras. Privat-

livet, särskilt familjen, misstänkliggörs som en farlig plats där trauman uppstår och förträngs.

Det offentliga livet förvandlas samtidigt till en arena för att visa upp känslor. Resultatet är en värld där privatlivet slås sönder, samtidigt som det offentliga livet töms på reellt innehåll. Samhällsproblem förvandlas till personliga trauman i behov av terapi. Det skapar i sin tur en professionalisering av känslolivet - enskilda individer anses vara för-nekande om de inte lever ut sitt känsloliv offentligt, under ledning och överinseende av professionell hjälp.

I detta finns ett tydligt auktoritärt och även totalitärt drag: politiken och samhällsdebatten blir allt mer fokuserade på att forma och styra medborgarnas känslor. Förväntningen på politiken blir att den ska leverera bekräftelse på upplevda identiteter, baserade i känslolivet, inte att den ska ta sig an konkreta ekonomiska och sociala problem. Medborgarna lockas in i en antisocial narcissism, som förvandlar samhällen till sterila, atomiserade sandhögar. En sund individualism, med starka, självständiga, fritt tänkande individer i politisk samverkan blir allt svårare att upprätthålla.

Kort sagt: det går åt helvete med terapi.

Furedi är varken först eller bäst i den här genren. Han upprepar sig gärna och är ingen stor stilist. Christopher Lash klassiska studier i narcissism är mer njutbara att läsa. Men Furedi är kanske mest aktuell. Vi som har undrat över dessa ständiga krisgrupper och alla människor som börjat ”känna” sina ståndpunkter, i stället för att argumentera för dem, har något att hämta i hans bok. Till exempel att det finns goda skäl att känna obehag för vissa inslag i offentliga sorgeyttringar av det slag som, nu senast, följde på mordet av Anna Lindh. Inte därför att det på något sätt är märkligt att känna sorg och oro när något sådant händer. Men när sättet att uttrycka sorgen på blir exhibitionistiskt lustfyllt, när det börjar ta formen av en tävlan om vem som är mest ledsen, ett SM i sorg, finns det något djupt osunt i vårt agerande. Då kan man ana ett samhälle vars sociala kitt blivit så svagt att den efterlängtade gemenskapen bara uppnås när vi får tillfälle att tillsammans vältra oss i vårt i grunden självcentrerade känsloliv.

Behållningen av Therapy culture är inte minst att Furedi visar hur kommersen, delar av politisk höger och delar av politisk vänster går hand i hand i terapisamhället. Han citerar Nathaniel Branden, arvtagare till den nyliberala, objektivistiska filosofen Ayn Rand, som förklarar att alla problem i världen, stora som små, privata och storpolitiska, kan här-

ledas ur individers bristande självrespekt. Han beskriver hur fackföreningar satsar på terapikonsulter för medlemmar som får sparken, snarare än att driva en politisk kamp.

Försäkringsbolag tjänar pengar på att sälja försäkringar som täcker psykoterapi för husse och matte, om hunden eller katten skulle dö. Advokater finslipar konsten i att alltid finna någon annan som är ansvarig för tråkigheter som sker i våra liv. Bekännelse-tv, som Ricki Lake och Oprah Winfrey, tar hem annonspengarna. I förlagsbranschen flödar de terapeutiska manualerna med professionella råd om hur vi ska fördjupa oss i våra egna känslor. Och den nya genren ”sjukdomsmemoaren”, som berättar de mest intima detaljerna om hur det känns att vara drabbad av sjukdom, beroende eller något av alla dessa nyuppfunna ”syndrom”, är en kommersiell framgång.

Furedi själv verkar luta åt traditionell vänster. Den sorts vänster som har en obändig tro på människans förmåga att forma samhället, på framsteg, vetenskap och kollektiv rationell handling.

Hans Bergström, Mikael Persbrandt OCH Göran Greider, alltså.

Samhälle

Frank Furedi

Therapy Culture

– cultivating vulnerability in an uncertain age

Johan Hakelius