Napoleon, bättre än sitt rykte

GUNDER ANDERSSON om en populär- historisk bedrift av Herman Lindqvist

BOKRECENSIONER
Foto: AP
Napoleon Bonaparte. Målning av Horace Vernet, gjord 1815.

Napoleon är en av världens mest omskrivna personer, men märkligt nog har det hittills inte funnits någon heltäckande, svensk biografi. Det är alltså en pionjärgärning Herman Lindqvist genomfört när han på nästan 600 sidor följer Nabullione Bounaparte (som senare förfranskade stavningen) från uppväxten på Korsika fram till hans död vid 51 års ålder på S:t Helena 1821.

Napoleon var märklig. Ännu 1792, när 1789 års revolution hade urartat i terror och gick mot sin bloddrypande kulmen, var han en fattig artillerilöjtnant som bodde eländigt och knappt hade mat för dagen. Sju år senare var han förste konsul med diktatoriska befogenheter. 1804 krönte han sig själv till kejsare. Hur var det möjligt?

Att han surfade fram på revolutionens vågsvall är givet, men det krävdes mera: mod och ledaregenskaper, ett militärt snille och inte minst tur. Hans bana kunde ha tagit slut på ett tidigt stadium, i det italienska fälttåget, i Egypten och Palestina eller under jakobinernas kuppförsök 1799. Gång på gång balanserade hans liv på en knivsegg.

Det gällde inte minst när hans stjärna stod som högst. Han anordnade storartade fester och parader - maktdemonstrationer, men också uppkomlingens försök att göra sig accepterad och älskad. "Alla" var med, log och fjäskade; samtidigt var han hela tiden omgiven av intrigörer och fiender som såg tiden an.

Där fanns rojalisterna som ville ha tillbaka monarkin och spelade under täcket med England och Österrike, men också gamla jakobiner som menade att han fått för stor makt och svikit revolutionen. En av dem var Jean Baptiste Bernadotte, som oavbrutet fikade efter makten, också sedan han blivit Sveriges kronprins. Däremot vägrade han att delta i några kuppförsök. Napoleon undkom attentaten med en hårsmån.

Lindqvists bok punkterar myter som spritts i 200 år. Napoleon, krigshetsaren. Napoleon, fanatikern. Den engelska propagandabilden som talade om "monster" och "krigsgalning" har i det stora hela blivit förhärskande. Han har till och med jämförts med Hitler och Stalin, vilket är helt uppåt väggarna.

Napoleon inrättade inga utrotningsläger. Han verkade framför allt i en tid när demokratin inte var uppfunnen. Hans makt var av Guds nåde, men det gällde också andra kejsare liksom den engelske kungen. I motsats till dem genomförde han en rad demokratiska reformer i revolutionens anda. Österrikaren furst Metternichs glödande Napoleonhat bottnade bland annat i att Napoleon under ockupationen av tysk-romerska riket införde franska lagar och frigav grevens sextusen förslavade bönder. Hans humanistiska sida visade sig när han, mitt under det fruktansvärda återtåget från Moskva, beordrade att alla sårade skulle transporteras med. Plundring och våldtäkt under fälttågen bestraffades med döden.

Napoleon var förvånansvärt försonlig mot gamla fiender. Det gällde de tusentals aristokrater som flytt undan revolutionen. De fick komma hem igen, fick positioner i staten. Många tackade och tog emot och hoppades på möjligheten att sticka en kniv i hans rygg. Svekfulla personer i hans omgivning kunde få en utskällning men förläts och fick upphöjelse, gods och guld. Nästan alla skulle svika honom i slutändan.

Det gällde också de flesta av syskonen, som han placerat ut på Europas troner. Efter Waterloo skulle brodern Lucien ordna en överfart för honom till Amerika. Han smet i väg och gömde sig i Italien i stället och Napoleon kunde gripas och skeppas över till en förödmjukande tillvaro på Atlantön S:t Helena.

Herman Lindqvists bok är alltså i mångt och mycket en äreräddning. Hur är det möjligt, med alla miljoner som dog på Europas slagfält? Dels genom att lyfta fram allt reformarbete Napoleon initierade under fredsåren 1802-1805, när fred äntligen ingåtts med England efter den krigshetsande William Pitts avgång. Reformerna gällde allt möjligt, från att sammanföra landets disparata lagstiftning till Code Napoléon, till stadsbyggnadsfrågor, sanering av ekonomin och reformering av undervisningen. Kompetens och begåvning, inte (som tidigare) börd, skulle ligga till grund för antagning till högre utbildning.

Napoleon skulle så småningom komma att drömma om ett enat Europa, med gemensam valuta, "från Atlanten till Ural" som en senare president ( de Gaulle) uttryckte saken. Givetvis styrt från Paris, och med Trikoloren vajande överallt. Där kan man med fog tala om storhetsvansinne. Det var samtidigt när allt höll på att gå överstyr och han gav sig ut på det illa förberedda, tvehågset genomförda och förödande fälttåget mot Ryssland 1812.

Men ett enat Europa har vi fått, med i stort sett gemensam valuta, och med en europeisk nationalhymn, ironiskt nog komponerad av den Beethoven som i raseri över Napoleons kröning till kejsare rev sönder Napoleon-dedikationen till andra symfonin och döpte den till Eroica.

Krigen 1805 och framåt, inklusive det som ledde fram till det så kallade trekejsarslaget vid Austerlitz, drevs fram av Frankrikes grannar, med England i en pådrivande roll. I dessa länders ledande kretsar talades om att störta "usurpatorn", fast Napoleon faktiskt i en rad låt vara ofullkomliga men dock folkomröstningar fått sin position stadfäst av franska folket.

Det finns skäl att tala om en form av klasshat. Napoleon var en uppkomling, den som inte var född in i noblessen hade inte där att göra. En korsikansk subaltern, låt vara av någon sorts knapadel, skulle inte styra över dem med generationers blått blod i ådrorna. När hans fall kom kunde, med Lindqvists ord, "alla Europas gamla adelsfamiljer, de avsatta kungarna och påven tacka Gud".

Intressant är porträttet av personen Napoleon: energisk, lynnig, arbetsnarkoman (sov mellan tio på kvällen och två på natten), en man som svepte i sig sex rätter vid ett middagsbord på drygt 20 minuter, längre orkade han inte sitta still. Men också sentimental och gråtmild ibland. En flitig brevskrivare. Hans preciösa redovisningar i breven hem till fruarna Josephine och Marie-Louise av hur många hästar, fångar, kanoner och fanor han erövrat i det senaste fältslaget har något rörande barnsligt över sig, som en skolgosse som stolt visar upp sitt skolbetyg för mamma och vill ha beröm.

Här finns inte plats att gå in på olika förvecklingar, politiska eller andra, till exempel erotiska (det hoppades en hel del över skaklarna). Herman Lindqvist framstår som synnerligen väl påläst. Visst kan det ibland kännas som att han dignar under uppgiften, stilen blir då torrt redovisande utan personlig ton. Men som populärhistorisk bedrift är hans Napoleonbok ändå rätt enastående. Något att försjunka i på kvällarna medan höstmörkret tätnar.

Historia

Gunder Andersson