Når inte ner

JENNY TUNEDAL läser Henning Mankells nya roman

BOKRECENSIONER
Henning Mankell - i morgon utkommer hans "Djup".

De hade inte Gunnar Ekelöf under första världskriget. Jag tänker det gång på gång när jag läser Henning Mankells nya roman. Kan inte låta bli att önska att huvudpersonen hade fått läsa Ekelöfs rad om att det som är botten i dig också är botten i andra. Då kanske det hade gått bättre.

Mankell har skrivit en historisk och romantisk roman med thrillersug, och som vanligt utnyttjar han skickligt brottets och ondskans dragningskraft för att föra läsningen framåt, samtidigt som han stenhårt hävdar det goda. Och som vanligt är det slaget mellan ljus och mörker som står i centrum - den där gråzonen de flesta av oss går omkring i hela tiden är hos Mankell, oavsett i vilken genre han skriver, sällan mer än en kuliss. I Djup är det krig och mord och män som står för mörker, medan kvinnor och barn bidrar med ett svagt, men ändå synligt ljus.

Romanen handlar om en man vars minnen av fadern fått honom att lägga sin mammas namn likt ett skydd mellan sitt för- och efternamn. Under första världskrigets första år skickas han ut i den östgötska skärgården för att göra det han gör bäst - mäta avståndet mellan havets yta och dess djup. Fast egentligen är det något annat han sysslar med: "Lars Tobiasson-Svartman tänkte för sig själv: Jag letar fortfarande i mitt inre efter okända grund, ännu ej uppmätta djup, oväntade hålrum."

Svartmans egocentriska lodande leder honom så småningom längre och längre ner i den egna ondskan, och romanen kommer alltmer att likna en deckare, där läsaren blir en sorts vanmäktig polis som indignerad får följa en mans fall ner i avgrunden av total hänsynslöshet. Fallet utlöses av att Svartman möter en ung kvinna som bor ensam på en öde ö, och blir betagen av henne, förälskad i henne, tänd på henne. Han vill hursomhelst gärna ligga med henne, och för att få göra det kan man, utan att avslöja alltför mycket av intrigen, säga att han tar till alldeles för drastiska metoder. Han blir bottenlöst ond, helt enkelt, och drar med sig andra människor ner under ytan.

Djup är svårt nedtyngd av Mankells sätt att vara övertydlig i sitt gestaltande av känslor och tankar. När Svartman är extra förvirrad får han ro genom tjock dimma, eller vandra över mjuk, ohållbar is. När han tänker över sig själv och världen är det i platta paralleller mellan inre och yttre djup, fragilitet och porslinsfigurer, döden och fartygs döda vikt, och så vidare. Svartman i ett trängt läge låter ungefär så här: "Havet var skrämmande ödsligt. / Det är någonting jag inte uppfattar, tänkte han. En varning. Just nu begår jag ett misstag utan att veta vad det är" eller "En bur, tänkte han. Eller en fälla. Men finns den inom mig? Eller är det jag som är själva fällan?"

Det som jag tycker mest om i Djup är alla fakta om krigsfartygens egenskaper och de många beskrivningarna av platser och väderlekar i svenska farvatten. Kanske för att de bara står där i texten, liksom bortom människor och moral och känslor, lite utanför den stora berättelsen om ont och gott. Det är skönt att läsa dem, som att få gå upp till ytan och andas. Så kan man se sig omkring i det vanliga dödliga grumliga.

Roman

Jenny Tunedal