Ett Sverige i förfall

NILS GRANBERG har roligt med en ilsken Jan Guillou

BOKRECENSIONER
Foto: MAGDALENA PIWOWOZ
Jan Guillou.

För Jan Guillou är samtidsromanen, i hans egen praktik, liktydig med samhällskritik. Det visade han skickligt i böckerna om Hamilton, och det visar han med samma skicklighet i den nya polisromanen Tjuvarnas marknad, vars handling utspelas 2003, året då Anna Lindh mördades.

Mordet och dess uppklarande finns, liksom andra vansinnesdåd det året, med i boken som bakgrund.

Men det är inte en mordhistoria han berättar denna gång. Bortsett från nedläggandet av ett antal vildsvin och hjortar förekommer bara en halshuggning av en champagneflaska av märket dyr.

Nej, det handlar om stöld, olika slags stöld, olika slags tjuvar.

Dels "Vinkällarligan" som bryter sig in i mycket nyrikas hus, forcerar larm och koder och plockar åt sig det dyraste av juveler, konst, vin och sprit, säg en halvliter whisky för 300 000 kronor.

Dels en känd försäkringsdirektör, god för nära miljarden, som lotsar igenom märkliga fastighetsaffärer och svindlande belöningssystem för chefsgarnityret. Skandia, månntro.

Vintjuvarna tillmäts störst betydelse av polisledningen, en utredningsgrupp under ledning av polisintendenten Ewa Johnsén tillsätts. Hon är jur kand, duktig snut, nära fyrtio, nyss skild.

Av en slump träffar hon den fransk-svenske Pierre Tanguy, pensionerad överste i Främlingslegionen, bosatt på Korsika och en gång rumskamrat med Erik Ponti, reporter på Dagens Eko, på den ondskefulla internatskolan Solbacka. Välbekanta namn för dem som läst Guillous tidigare böcker.

Såväl Tanguy som Ponti är trampoliner för Guillous hopp in i tuff mediekritik och roligt skvaller. Att bägge äger utsökta vinkällare, kan vett och etikett, dricker och äter gott, dyrt och kunnigt fungerar som pekfingertydlig kontrast till de nyrikas demonstrativa skryt om viner som de egentligen inte kan nåt om.

Tanguys funktion i storyn är begränsad, men han tonar ändå fram som ett slags Hamiltonfigur.

Guillous styrka ligger inte i skildrandet av flotta måltidsvanor och himlastormande kärleksupplevelser, utan i faktarik analys av exempelvis en lagstiftning som gynnar de mycket rika på folkets bekostnad. Eller tillämpandet av omvänd bevisbörda i rättsprocesser.

Han kan paragraferna och trixen. Lyxupprustning av herrgårdar är avdragsgill och en ren investering för skattesmitare. Likhet inför lagen finns förstås inte. Med rätt efternamn, social status och kändisadvokat med ankstjärtsfrisyr går rika tjuvar fria där småskurkar nitas. Nån gång åker de stora förbrytarna fast, som i denna roman, men då har lagen tänjts i gott syfte, vilket är diskutabelt.

Jag läser Guillous roman som en ilsken och rolig sedeskildring av ett Sverige i förfall och ser gärna en fortsättning.

Roman

Nils Granberg