Rörande, roligt...elände

PIA BERGSTRÖM om en ung, stark romandebut

BOKRECENSIONER
Foto: MARTA EL-MASRI
Marjaneh Bakhtiari, 25, romandebuterar med "Kalla det vad fan du vill".

"SLÖJA? Min dotter? ALDRIG!!!"

Emir är välutbildad förläggare och poet när han utvandrar till Sverige från mullornas och krigets Iran. Fru Panthea är kärnfysiker. De lämnar hemlandet för att barnen ska få växa upp i ett fritt och modernt europeiskt land och tror självklart att de ska fortsätta leva samma övre medelklassliv som i Iran. De hamnar i Rosengård. Emir får jobb i en skolmatsal men är inget vidare på att hindra slagsmål, han startar en pizzeria som inte går så bra för att han envisas med att diskutera persisk poesi med gästerna, sen börjar han köra taxi. Panthea jobbar på dagis. Barnen umgås med obildade "dåliga människors" barn, kurdiska analfabeters, arabiska muslimers, pakistaners, serbers och chilenares barn, blir uppkäftiga och färgar håret gult, lyssnar på svart gangs-tarap och söker sina förebilder hos Malcolm X och Spike Lee. Dottern klär sig i slöja.

Marjaneh Bakhtiaris debutroman Kalla det vad fan du vill är en flyhänt skriven, vass och ömsint berättelse om familjen Irandousts vedermödor som invandrare i Sverige. Deras chockartade deklassering och långsamma anpassning till bryska seder där deras välvilja och artighet möts av genans och nedlåtenhet, fångas med en mycket fin känsla för situationskomik. Perspektivet är den alltgenomskådande och stridbara dottern Bahars, ständigt på vakt mot varje antydan till förolämpning. Bahar är inte det minsta förtryckt, vare sig i hemmet, skolan eller någon annanstans. Det Bahar föraktar mest är klagan, självömkan och offermentalitet, särskilt hos andra invandrare. Vare sig det är faderns deprimerade exiliranska vänner som bara biter sig fast i det förlorade, unga bråkstakar som kallar alla som försöker uppfostra dem för rassar och nassar eller kompisars mammor som drar sig undan i det skyddande familjeskalet. Hennes egen mamma Panthea är oförtröttligt entusiastisk i sina försök att lära vad svenskhet är; hur, när och varför man säger olika tack, vad jolskinka symboliserar eller hur man fryser till Bosse Larssons En riktigt bussig svärmor vill jag ha.

Jag kan redan tänka mig den här boken omvandlad till rolig och rörande feel-good-film. Bakhtiari är bara 25 år och hennes begåvning är väl precis vad tiden ropar efter. Romanens starkaste sida är nämligen inte skriftspråket utan lyhördheten för talet, dialogen som uttryck för verkligheters möten, sociala signaler som trasslar och studsar, som bara sänder på hemmakanaler, eller, som hos Moses, Bahars nerrökta jamaikanska vän (som aldrig under sina 30 år i Sverige haft några behov av att lära sig svenska), som en kod för en högre sanning: "Some mon just deal wit information. Me deal wit emotion, wit love."

Roman

Pia Bergström