De, längst där nere

OLLE SVENNING läser Nina Solomins bok om de rättslösa flyktingarna

BOKRECENSIONER
Foto: ANNA WIDOFF
Nina Solomin.

För fem år sedan läste jag ett omtumlande reportage i El País. Det handlade om de marockanska lantarbetarna i El Ejido, beläget i Andalusien. De slet i de stekheta växthusen till extremt usla löner och bodde i starkt överbefolkade usla plåtskjul. De var rättslösa, därför att de saknade uppehålls- och arbetstillstånd.

Journalisten Nina Solomin berättar historien om marockanerna i sin bok. Hon besöker arbetarna i växthusen och träffar Charki, som talar om att han året tidigare bott i en svinstia tillsammans med femtio andra män. Innan Charki spärrades in i de stekheta växthusen studerade han kemi och fysik vid ett universitet i Marocko.

Solomins bok är fylld av den sortens berättelser. Hon har mött människor som flytt från sina afrikanska hemländer. Ofta har de färdats i veckor under svåra strapatser. En del av dem har bokstavligen stuvats in i eländiga träbåtar för att nå fram till Kanarieöarna, de små ögrupperna Ceuta och Melilla eller den sydspanska kusten. En del dör på vägen. Andra skickas snabbt tillbaka till sina hemländer. Många hamnar i ohygglig exploatering som sexslavar, daglönare, uselt avlönade tjänstehjon eller i evig arbetslöshet. Solomin har, trots redovisat klena språkkunskaper, talat med dem, levt nära dem och fått deras förtroende. Lantarbetarna får namn och egna livsöden. Solomins uppdrag är viktigt och hon utför det ambitiöst, nyfiket och medkännande. Aldrig sentimentalt.

Hon har skrivit en rapportbok, huvudsakligen på ett språk som ligger nära den ambitiösa kvällstidningsjournalistens. Hennes människor representerar sig själva, inte ett statistiskt urval. Det är human touch, inte sociologi. Jag kan lite petigt störas över att de senaste årens dramer kring den väldiga mängden flyktingar från Ecuador inte skildras.

Solomin bygger ingen ideologisk överbyggnad till de människoöden hon visar oss. Anklagelserna mot det europeiska fortet är ändå självklara. Hon nämner något hoppfullt att de ”illegala” flyktingarna då och då ges amnesti. En sådan skrevs nyligen ut av den spanska socialistregeringen. De som kan visa att de arbetat ett antal månader (också svart) i landet får arbets- och uppehållstillstånd. De måste visa intyg från arbetsgivare att de verkligen haft jobb. Många arbetsgivare vägrar, de föredrar illegal arbetskraft, som kan betalas uselt och berövas fackliga rättigheter. Som Solomin skriver:

”De utgör en understa underklass, vars villkor präglas av fundamental rättslöshet och otrygghet.”

Dokumentär

Olle Svenning