...och så här gick det till vid hans hov

CLAES WAHLIN har läst ”Minnen från Ludvig XIV:s hov”

BOKRECENSIONER

Utvecklingens förespråkare blundar gärna för det som går förlorat. Alla framsteg och förbättringar, all förädling av det mänskliga samhället är i sig något gott och eftersträvansvärt. I bakåtblickandet döljer sig nostalgi, konservatism och världsfrånvändhet.

Men med allt detta badvatten som kastas ut följer ett och annat barn. Ofta handlar det om svårfångade förluster, som, säg, hela det känsloregister som 1900-talets sexuella frigörelse gradvis och effektivt avskaffade och som nu endast anas i 1800-talsromanen.

Louis de Rouvroy, mer känd som hertig de Saint-Simon (1675-1754), är ett av de mest berömda vittnena till det franska 1600-talet. Madame Sévigné utgör ett annat. Saint-Simon befann sig i hovets närhet, om än inte i den allra innersta kretsen. Hans memoarer, huvudsakligen skrivna under 1700-talets första decennier, ger inte bara en enastående inblick i livet kring Solkungen, Ludvig XIV, utan är också ett avtryck av svunna tankesätt och känsloregister.

Hur i dag sätta sig in i den iver med vilken Saint-Simon pläderar för ett slags återställande av adelns blodsband, så att de så kallade falska prinsarna (Ludvig XIV:s utomäktenskapliga barn, bastarderna) inte längre ska korrumpera den gudagivna hierarkin? Och hur i dag föreställa sig den lycka han 1718 erfar när han når framgång? Ett lyckotillstånd lika absolut som Solkungens tidigare oinskränkta makt.

Hans tidigare bröllopsbesvär, krigserfarenheter och känslan inför Ludvig XIV och dennes person, där rör vi oss ändå i sfärer som inte alldeles har lämnat ens vår värld. Jämförelser kan anställas, ett slags historisk förståelse är möjlig. Och vad gäller hans strävan efter den adliga ordningen, handlar inte det om just den enda synliga, tänkbara ordningen i en tid när borgerskapet hörs och syns alltmer, en oro för en anarki som endast kan stävjas av ett naturgivet hov med dess pärer?

Möjligen sympatiserar redaktören och översättaren Stig Strömholm med sitt föremål - liksom en annan beundrare, Proust - i så motto att det förlorade äger värden som måste bevaras. De enstaka lamentationer som fotnoter och inledning inte kan hålla tillbaka tyder på detta. Det är också svårt att inte dela denna elegiska känsla, för visst är det först det senaste decenniet som kräver ett slags ursäkt för publicerandet av ett verk som detta?

Den mäktiga inledningen överträffas bara av dess stilistiska briljans. Kunskaperna, inte minst Strömholms juridiska, är de rätta för ämnet och översättningen fångar Saint-Simons elegans med samma säkerhet som dennes av ivern framkallade slarv bibehålles. Att dessutom välja ut dryga 300 sidor från originalets 7 000 torde föranleda samma slags vånda som Saint-Simon känner inför sitt, och allas, förlorade stora sekel. Framtiden lär vi nog hitta, men det förflutna blir allt svårare att upptäcka. Passa på.

Memoarer

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM