Oskarpt, liksom

BOKRECENSIONER
Foto: Foto: ANNA-LENA AHLSTRÖM
Bob Hansson.

■ ■Oskärpan är det mest exakta i Halleluja liksom, Bob Hanssons andra diktsamling inom loppet av ett år (hösten 2004 kom Här är vi). Och vad är då oskärpan? Ett mumlande, tuggande och vegeterande språk som snarare än att söka lyrismens förtätning pratar (eller, nåja - skriver) lite här och lite där. Så att jodå, liksom, och sen så. Man kör ner handen ett varv i boxershortsen och kommer upp med den och ställer sig i solen och vinkar. Eller ligger och funderar. Eller på ett ben. Den exakta glesheten i skriftmaskinen som åstadkoms mellan gräs och knull. Fast det är vänster och världen också. Kärlek. Fred vs krig. Man vill nåt fint.

Stilistiskt blandas längre diktsviter med kortare titelsatta dikter. Sviterna kan heta Flaggdag (kom hit å kramas), Rastplats, Människorna. Och dikterna allt möjligt mellan Smörblomma och Integrationsföreläsning. Bäst gillar jag sviten Göteborg, Genua, Vardagsrum - för att den faktiskt lyckas förena pratighet, poetiskt berättande, framåtdriv - med experimentella ögonblicksbilder. Den är tät och lös, samtidigt:

[...] det är inte sorg / är tvåtusen-ett klick på en dataskärm / för att ta reda på vad som verkligen jasså / har hänt / det är inte sorg / det är polisen som andas ut när / hennahårsdemonstrantens / i natt jag drömde blommar in / in blommar under hjälmen, under / är mun som öppnar sig mot himlen [...]

■ ■Det kanske mest intressanta med Halleluja liksom är att den mer än en avslutad bok (vad nu det är), bjuder ut sig som ett råmaterial. Sista dikten presenteras till exempel som oavslutad i den notapparat som Hansson kommenterar "är lite hastigt nerskriven". Dessutom tycks det mesta som Hansson skriver fortsätta på hans hemsida på nätet, vilket medför att Halleluja liksom blir en version bland många möjliga. Denna öppenhet odlades även i Här är vi - en så kallad dokudikt som läsarna kunde skriva vidare på, på nätet. Men materialets råhet, eller ofärdighet, gör också Hansson till en stängd poet. Svårtillgänglig om man inte greppar flyktigheten, babblet, det här och det där överallt. Spännande, för att kärnan saknas. Spänningslöst när babblet väger lika och stänger ute.

Lyrik

Hanna Hallgren