Tillfälligheterna är ingen slump

RAGNAR STRÖMBERG om en Nesser som bara kan jämföras med sig själv

BOKRECENSIONER
Foto: CATO LEIN
Håkan Nesser.

Den minsta gemensamma nämnaren för de fem berättelser Håkan Nesser samlat i Från Doktor Klimkes horisont är en tankefigur som går igen i både Maardam-dekalogen och de av ond bråd död genomstungna syndafallsromanerna med uppväxtens Närke som dominerande scenrum: hos Håkan Nesser föregår alltid fiktionen verkligheten den tar spjärn emot, i tid och rum.

Berättelsen finns där redan så händelseförloppet är en rekonstruktion och den för läsaröverenskommelsen viktigaste konsekvensen av denna premiss är att berättaren och läsaren - skenbart - blir jämlikar, genom att underordna sig historien och händelseförloppet.

I den första berättelsen, En helt annan historia, tar en författare med mångårig idétorka in på ett hotell i Venedig tillsammans med sin hustru för att skriva en novella, en berättelse som varken lyder under romanens krav på maximalt utvecklad framåtriktad rörelse, eller novellens lutherskt minimalistiska regelverk.

De träffar ett amerikanskt par som ingått en självmordspakt och medan berättaren gnetar fram den ena upptaktsvarianten efter den andra, dras han in i parets allt annat än sofistikerade melodram.

Det tar inte många sidor att förstå vem som lurar vem till vad, så när berättaren - den ställföreträdande läsaren - slukar betet med hull och hår och ingriper i den förelagda historien, tänker man att den stackars fan borde ha stannat på hotellrummet och inte stuckit näsan utanför dörren förrän frun kommit tillbaka från Padua - vilket han förstås inte gör, till läsarens oförställda glädje.

Den andra av de tre längre berättelserna, Ormblomman från Samaria, är en förstudie till Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, varför denna syndafallshistoria om mordet på ungdomen hamnar i kall och huttrande skugga av Nessers hittills oöverträffade mästerverk, men självklart intressant som apokryfiskt extramaterial och sidobelysning av en central föreställning hos Nesser som jag ska återkomma till.

De två kortnovellerna, Förrättningen och All information i fallet, är också de nesserskt prototypiska. Den förra står på egna ben, medan den andra ger ett oförlöst intryck. I den avslutande Bachmanns dilemma, en Edgar Allan Poe-pastisch, är berättaren den paranoiska skräcknovellens mest emblematiska stående figur, dubbelgångaren. Precis som med En helt annan historia är den genretrogna strukturen en tillgång eftersom den låter läsaren titta in i författarskapets stormöga: allt i detta svidande korta liv är tillfälligheter som korsar varandras spår, men ingenting är en slump.

Denna föreställning, som återfinns utvecklad till bärande tes hos Freud, är vad som skapar den jagade, anspända och vibrerande stämning som gör att Håkan Nesser bara kan jämföras med sig själv.

Berättelser

Ragnar Strömberg