Häpnadsväckande!

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om en bok för alla läsare som tar sig själva på det allvar de förtjänar

BOKRECENSIONER
Den brasilianska författarinnan Clarice Lispectors roman "Passionen enligt G. H." finns nu på svenska.

Den häpnadsväckande intelligens som den brasilianska författarinnan Clarice Lispector (1920-77) utvecklar i sina romaner kastar sig vanligen mellan språket som föremål och som uttryck. Hennes reflektion handlar mycket ofta om identiteten. Det gäller kanske i synnerhet i den lilla boken Passionen enligt G. H.

Man skulle kunna förstå denna roman som en virtuos variation över Descartes berömda "Cogito ergo sum". Till det yttre består intrigen av en kvinnas möte med en kackerlacka. Men det yttre har aldrig något självklart samband med det inre i Lispectors prosa. Den utspelar sig inte i sambandet, utan i skillnaden mellan inre och yttre, tecken och betecknat, objekt och subjekt. Med ett våldsamt fenomenologiskt skarpsinne uppsöker den alla sprickor i varje ordning, och slår ut i oavvisligt och skärande tvivel.

I Passionen enligt G.H. kastar sig detta tvivel först över identiteten och sedan över varat. Det cartesianska "jag tänker alltså är jag" klyver subjektet i ett "jag" som tänker och ett annat "jag" som det första tänker på. Denna oläkliga tudelning tvingar G.H. till ett rastlöst oscillerande mellan subjektspositionerna. Men så sker det skrämmande mötet med kackerlackan, en varelse hon såväl avskyr som fruktar. Och med ens överger hon den cartesianska utgångspunkten och söker istället förstå sitt jag och sitt vara, i relation till denne radikalt andre.

På en skimrande tät prosa som för tankarna såväl till Augustinus som till Johannes av Korset vidtar så en bländande reflektion över jaget, den andre, verkligheten och gud. Det är filosofi, mystik och poesi i ett. Ofta måste man läsa meningarna många gånger, för deras anslående skönhets skull, men också för att de är så innebördsdigra. Jag kan knappast tänka mig en text svårare att översätta, men Örjan Sjögren har så vitt jag kan bedöma lyckats väl. En del otympligheter är, inbillar jag mig, snarare resultatet av trohet än av försummelser mot originalet.

I slutet av romanen har G.H. uppnått någon sorts försoning. Å ena sidan väljer hon mystikens Via negativa där varat blott är en reflex av icke-varat. Å andra sidan identifierar hon sig med det neutrala, materien. Det cartesianska cogitot kryper hon ur genom att avsäga sig jaget: "Avpersonifieringen som den stora objektiveringen av sig själv".

Och sanningen? Ja den tycks endast vara möjlig bortom språket. Boken sista insikt lyder: "Jag kommer aldrig mer förstå vad jag säger. För hur skulle jag kunna säga utan att ordet ljög för mig? hur ska jag annat än skyggt kunna säga så här: livet är mig. Livet är mig, och jag förstår inte vad jag säger."

Många räknar Passionen enligt G.H. som Lispectors kanske allra största bok. Att den nu föreligger också på vårt språk är en lycka för alla svenska läsare som tar sig själva på det allvar de förtjänar.

Roman

Magnus William-Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM