Upp till kamp för Sprätten

PELLE ANDERSSON läser barnböcker som borde få en renässans

1 av 2
”Sprätten på toaletten går för långt” är den tredje boken i serien om ärkekapitalisten. Nu köper han bland annat upp en regnskog och ett hav. Teckning: ANNIKA ELMKVIST
BOKRECENSIONER

Vi är många som gärna skulle hålla en grundkurs i marxism för våra små telningar. Det känns dock fel att börja läsa högt ur Kapitalet, till och med Kommunistiska manifestet i sin skira lätthet kan kännas för tung.

Nyligen kom den tredje boken av Annika Elmkvist om Sprätten - den onde kapitalisten. Den första boken kom 1970 och har sedan dess fungerat som den vänstervridna barnkulturens onda genius.

Det märkliga är, precis som med Vilse i pannkakan, att sanningen är en helt annan.

Den första boken Sprätten satt på toaletten var, precis som de andra två, ett nyenkelt tecknat inlägg i miljödebatten men också en knaggligt rimmad kampskrift för solidariteten.

"Sprätten satt på toaletten / och när han gick därifrån / så rann bajset ner i ån // sen hitta han en vacker vik / där starta Sprätten en fabrik / sen dess var ingenting sig likt"" Sedan följer en sedelärande berättelse om kapitalisten som förgiftar en sjö. Fiskarna dör, barnen kan inte bada.

Tills medborgarna bestämmer sig för att stoppa Sprätten, ta över fabriken och bygga reningsverk. Alla är med och bestämmer och alla blir lyckliga.

I tvåan, Sprätten på toaletten kommer igen som kom -87, köper sprätten en fabrik, sparkar alla arbetare, river byggnaden och bygger ett nytt kärnkraftverk. Men till slut säger medborgarna ifrån: "Jo, Sprätten hävde upp ett tjut / för folkets tålamod var slut / Kärnkraftverket stängdes direkt/ och istället fick vi el / ifrån vindens friska fläkt" / "och jobbarna fick jobb igen / i vindkraft-tillverkningen""

I den nya boken, Sprätten på toaletten går för långt, köper Sprätten en regnskog, ett hav, alla skolor och sjukhus - och när han inte vet mer vad han ska äga, så köper han allt dricksvatten.

Då samlas medborgarna i tusental och bestämmer att Sprätten bara ska serveras pengar när han vill ha mat. Konspirationen fungerar. När han levt på pengar i flera dagar, börjar folket laga mat. Dofterna når Sprättens näsa och han ber på sina bara knän: "Snälla rara, snälla rara gulle / Jag ger vad som helst / för en enda liten bulle."

Det kloka folket bestämmer att han ska få behålla lika mycket som alla andra och att alla gemensamt ska betala skolor och sjukhus över skatten och att det är allas gemensammas vatten.

"När vi hjälps åt tjänar vi mest / För när alla är glada mår vi som bäst." Det är sensmoralen och den eviga sanningen i Sprätten-böckerna.

Sprätten borde få en renässans i dessa dagar. Både för att världen är galnare än någonsin och för att den nyenkla, raka tecknarstilen, där kanske Pernilla Stalfelt är det tydligaste exemplet, är så populär just nu. Och för att Elmkvists lite bakvända rim får en att gapskratta åt något som i grunden inte är så kul - kapitalismen.

Pelle Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM