Än zen då?

PETTER LARSSON om Sven Lindqvists nya essäer

BOKRECENSIONER
Foto: ULLA MONTAN
Sven Lindqvist.

Sven Lindqvist är en mästare på att sammanställa. Han letar upp de halvt bortglömda berättelserna, samlar texter kring ett ämne och låter dem korsbefrukta varandra. Och se: det blir en rasande genomgång (Nu dog du, 1999) eller en helt nödvändig introduktion till rasismens idéhistoria (Utrota varenda jävel, 1992).

Tagna var och en för sig fungerar de framgrävda berättelserna betydligt sämre. I den nya textsamlingen Fadern, sonen och den heliga motorcykeln saknas den tematiska kärnan och det förvandlar ibland texterna till ett slags anspråksfulla anekdoter som slutar i ett tomt: Jaha? Och?

Ett exempel: I Sandens sång berättas om den brittiske officeren Ralph Bagnold som 1929 insåg att lastbilar kan köra i öknen om man minskar trycket i däcken, en upptäckt som kom att leda honom in på en bana som amatörforskare i sand. Jaha?

Det är mycket, mycket sånt. Och det gör boken till något främst för fansen.

Här finns några pärlor. I titeltexten följer Lindqvist - i bekväm bil, man är ju inte pur-ung längre - rutten från Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974). Även om texten bärs av återberättandet, så gör han en del egna upptäckter.

Höjdpunkten kommer när han, kanske som den förste, i ett universitetsarkiv finner en bortglömd åttasidig promemoria av Pirsig, där denne formulerar de centrala tankarna i sin bestseller - tio år innan den kom ut.

I den kortare Traktorn läser han Ivar

Lo-Johanssons roman med samma namn. Med Lindqvists samtidsögon blir den inte bara en hyllning till den modernisering som drevs fram av kapitalister och arbetarrörelse i konfliktfylld samklang utan också en kritik, där de utmönstrades och misslyckades rätt till överlevnad är central. Postmodern kritik, skriver Lindqvist. Och det finns där kanske, men krävde en nutida läsare för att ta fram.

Annat har jag svårare för. Malthus dyker upp flera gånger. Varför i dag bry sig om hans felaktiga idéer om överbefolkning och rikedom?

Och när Lindqvist i den inledande texten samkör Kalevala med sina egna hjärtesmärtor blir det inte bara för privat, här skymtar också gammaldags könsroller:

"Hon tog mina blodlösa fötter mellan sina ben - det fanns ju inte mycket annat hon kunde ta - och värmde dem mot sitt sköte. Sedan läste vi Kalevala hela kvällen och talade om olika sorters kunskap."

Den sargade manlige hjälten söker läkning hos den ömma kvinnan - nu i intellektuell miljö.

Essä

Petter Larsson