Litteraturen samplad

Maria Bergom Larsson fängslas av en lekfull debut

BOKRECENSIONER
Foto: Sara Mac Key
Fabian Kastner.

Palimpsest är ett ord som förekommer minst tre gånger i Fabian Kastners debutroman Oneirine. Jag slår upp det i Svenska Akademiens ordbok och finner följande: ”pergamenthandskrift vars text bortskrapats och ersatts med ny”. Det är ett nyckelord för att förstå Oneirine.

Romanen öppnar i en hiss. Berättaren och en tjock handlare i trikåvaror har blivit instängda i en illa fungerande hiss på ett tredjeklassens murket hotell i en namnlös centraleuropeisk stad. Gnisslande sätter hissen i gång och berättelsen rör sig vidare in i hotellets mörka prång där ett antal misslyckade existenser framlever sin skuggtillvaro. Det är professorn i litteraturhistoria, Hanemann, degraderad och sparkad från sin tjänst på universitetet, det är Lenz som försöker ta sitt liv på bästa sätt, det är handelsresande Bruno som väntar på sin åtrådda hustru, det är fröken Bürstner som just tagit sitt liv när hon upptäckt att åldern hunnit ikapp henne och det är tre studenter som högljutt diskuterar konst.

Romanens röda tråd är Oneirine själv, Brunos hustru vars skönhet han prisar i alla tonarter och som väntas med tåg inom några dagar. När berättaren får syn på ett blekt foto av kvinnan står han som lamslagen. Hon är hans ungdoms stora kärlek som han av misstag övergav.

Vem är hon? På grekiska betyder ”oneiro” dagdröm. Dessutom förekommer oneirine i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge från 1973. Här är det en drog som har den effekten att ruset upplevs som verkligare än verkligheten själv, berättar Fabian Kastner själv i en intervju.

Kvinnan som berättaren förälskat sig i är en fiktion, en dagdröm, en projektion, kanske har hon funnits, kanske inte. Precis som alla de andra invånarna på detta centraleuropeiska hotell.

Fröken Bürstner är en signal, hon förekommer i Kafkas Processen och spelar där en viktig roll. ”Jag vill leka med klyschor”, säger Kastner själv.

Professor Hanemann har ägnat sitt liv åt att rekonstruera en bok från 1864 som han hittat i ett antikvariat. Den är skriven av en okänd författare vid namn Hugo Vernier. I detta verk tycker sig professorn finna tio, tolv böcker lagda ovanpå varandra som ett dokument vars text raderats och skrivits över gång på gång och bara efterlämnat skuggbilder. En palimpsest! I själva verket en bok, skriven före den långa rad av berömda författare som alla måste ha läst och fritt lånat ur den, Mallarmé, Verlaine, Rimbaud, Regniér, Verhaeren med flera.

Som läsare blir man förbryllad, men också fängslad. Vad är detta för slags roman? Jag får för mig att om någon skulle köra Kafka, Hesse, Musil, Woolf och Proust, lite Hjalmar Söderberg, kanske En döds memoarer av Hjalmar Bergman och säkert en rad andra svenska och centraleuropeiska sekelskiftesförfattare genom ett samplingsprogram i datorn så skulle man få fram en roman som kunde heta Oneirine. Fabian Kastner har alltså skrivit en palimpsest i protest mot vad han ser som tidens socialrealistiska trend inom svensk samtidsprosa. Han har lekt med traditionen och skapat något Annorlunda, en drift med kritiken och litteraturen ungefär som Gyllenstens Camera Obscura på 40-talet. Skickligt i så fall, något annat kan man inte säga.

Roman

Maria Bergom Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM