Blod, svett och dårar

Gunder Andersson läser om åtta svenska skidkungar

1 av 4
Sixten Jernberg.
BOKRECENSIONER

Efter den fantastiska OS-dagen med två svenska guld i sprintstafetterna ställde en journalist från den största morgontidningen frågan till Thomas Wassberg och Torgny Mogren: "Är det här den största dagen i svensk skidhistoria?" Frågan var rent oförskämd, med tanke på vad de två presterat. Mogren svarade undvikande "vi har aldrig tagit två guld samma dag åtminstone", medan Wassberg var mer rak på sak: "Nog har vi haft större skiddagar."

Det är också den bild av deras personligheter som tonar fram i Christofer Brasks och Petter Karlssons Ur spår!, där de intervjuat åtta svenska så kallade skidkungar som minner om fornstora dar. Mogren, den diplomatiske, Wassberg, som rent bokstavligt ofta talade ur skägget med kärva ordvändningar, som den gången han vägrade ta emot bragdmedaljen eftersom Sven-Åke Lundbäck inte fått den 1978.

Boken börjar med Sixten Jernberg och slutar med Per Elofsson, och förutom de nämnda möter man Assar Rönnlund, Thomas Magnuson och Gunde Svan.

Intressant är att alla (utom Elofsson) var aktiva innan tillkomsten av masstart och idiotin med skidbyte mitt i loppet. En skidkung var förr den ensamt kämpande heroen långt bort i skogen, som innesluten i ett eget universum primärt slogs mot klockan, det var den sega envishetens seger över kroppen. För åskådaren skapades en spänning som påminde om deckarens, överraskande vändningar kunde komma i slutet. I dag handlar det alltmer om spurtförmåga man mot man.

En sak framgår tydligt i dessa intervjuer: det var ingen lätt sak för skidledarna med uppgift att handha dessa skidhjältar. De var envist folk som gick sina egna vägar och gav djävulen i resten.

Assar Rönnlund och Torgny Mogren framstår som de psykologiskt mest normala, i övrigt var det extrema maskulina egotrippare som for omkring i tränings- och tävlingsspår. Jernberg, en svärjande furie som ogärna accepterade ett nederlag och aldrig gav credit åt någon annan. Wassberg med sin småvresiga skogsmulleframtoning, loj och explosiv på samma gång. Gunde Svan, i sitt skidtänkande en petimetrig teknokrat och revisorssjäl med absolut kontrollbehov in i minsta detalj. Och så Elofsson, som spände bågen så högt att han formligen tränade ihjäl sig, den ende av de åtta som aldrig vann någon stor femmil.

Svensk skidsport har nått störst framgångar när flera åkare kämpat om hegemonin. Sixten och Assar, Lundbäck och Magnuson, Gunde Svan, Wassberg och Mogren. När Mogren blev ensam kvar gick det sämre, även om han krigade sig till ett VM-guld på femmilen. Per Elofsson verkar ha varit rätt illa tåld av de andra i skidgänget, han var lika självisk som en gång Gunde Svan och därtill yngst, vilket inte gjorde saken bättre.

De gamla skidhjältarnas liv efter den aktiva tiden ter sig högst skiftande. Gunde Svan har hållit sig kvar i rampljuset på olika vis, järnmannen Jernberg byggde en fritidsby och Assar Rönnlund blev mångårig radiokommentator och gjorde slakmotan till en nationell angelägenhet. Lundbäck är gymnastiklärare, Mogren försäljare och Wassberg tycks göra det som faller honom in. Thomas Magnuson är mjölkbonde långt bortom all offentlighet. Han formulerar det man kan hoppas på i ett läge när återväxten på de längre sträckorna tycks sämre än någonsin: "Det brukar alltid komma fram någon idiot som tycker det är roligt att åka skidor."

Idrottshistoria

Gunder Andersson