Rusig av kärlek och annat

BOKRECENSIONER
Foto: W & W
Håkan Sandell.

"Ett efter ett kommer de, de grå håren/ åh, de silverhåren, till vänner, kvinnor/ som säjer att åren har sprungit iväg./ Hur kommer det sig, rötter i drogerna,/ i dikterna som visare i huvudet,/ men mina nya strån är guldfärgade,/ guldhår som i finaste lejonbroderier,/ och de fäller ut sig i lyckliga solstrålar" ljuder en dikt i Håkan Sandells nya diktsamling Skisser till ett århundrade sensuellt, lyckligt och meditativt vid betraktandet av det minsta.

Jag läser boken och det är som att jag betraktar en stor målning, dunkel, sepia, kimrök, ultramarin, mörkt rött, guld, vitt som äggskal, pärlor, nej inte ens betraktar, jag är med poeten denna målning när han tar sin läsare runt i landskapet. Med ömsom chevalereska, ömsom lätt nonchalanta och spotska gester visar han på kvarter och bostäder, gator, krogar, på plötsliga öppna ytor, på det som döljer sig i skuggorna likt kvardröjande rester av det gamla och det av det nya som lyser fram, blankt, speglande.

Hans dikt rör sig i Oslo, Köpenhamn, Madrid, Baku, Rom, i invandrarkvarters doftande myller, i de miljöer som i vår tid och här nog mest framstår som enklaver av ursprunglig urbanitet mitt i moderniteten - här skulle Baudelaire kunna komma släntrande, en medeltida skald sitta iakttagande, halvt dold i skuggorna, här dröjer det taktila ännu kvar: att känna på, se, dofta, väga i handen det du ska äta, hantera. I detta sänks människan ned för att leva, här uppstår rus och klarsyn ur ångorna och de renande solstrålarna.

Men Håkan Sandell är för den skull inte fördrömd. Nej, tvärtom är han närvarande på ett näst intill besatt vis. Han ser, iakttar, prejar sig in i detaljer, granskar hårstrånas fina linjer, för att i nästa ögonblick ta ett steg tillbaka och med blicken svepa över ett rum, en bostad, en gata, en stad, ett land, en världsdel ... blicken driver i mjuka rörelser genom boken från känslan av främlingskap på en krog någonstans i europeiska unionen till sitt nyfödda barns kropp och det är ingen tvekan om var sympatierna finns. Ja, hans dikt är i viss mening politisk, om det finns en sådan dikt, och om en sådan etikett är nödvändig. Men den är det utan att tjäna någon herre, den håller sig fri från andra lojaliteter än dem kärleken och den personliga integriteten kräver.

Den samtida litteraturen hyser många solitärer, vi är väl det alla i någon mån. Håkan Sandell är dock en som verkligen är outsider, solitär, inte som pose, utan av nödvändighet, därför att det är livets och diktens villkor.

Håkan Sandell är en poet som framstår som klassisk, både i tematiken och det språk och de former han omhuldar. Han skriver en vers med en tämligen jämnt böljande rytm, lämpad för berättande dikt, en som följer talspråkets rytm och som kan hänga på tanken i dess flykt över marken. Vi som följer honom känner den bland annat från de tematiskt sett näraliggande diktsamlingarna Midnattsfresken (1999) och Oslo-Passionen (2003). Han griper också tillbaka på klassisk mark - så genljuder boken av Ovidius, Dante, Havamal, Bibeln, så som man kan höra steg från dem som gått före och lämnat föremål, minnen efter sig. Från nutiden blickar han tillbaka mot den närmaste historien, nittonhundratalet som kränger i våra minnen. Där ser vi de stora utbrotten av krig och förfärligheter, strömmarna av människor som gick mot döden och besvikelser, ideologierna som dog, men också den enskilda, som överlever allt detta, den som är människan, henne vi ser i oss själva i spegeln då och då, passionerad, törstande, rusig av kärlek eller annat, görande motstånd mot det som förgör. Och då kan vi också förstå den luttrade känsla av lycka i att som tecken på ålderdom inte finna silver på sin huvudskult, utan de utvaldhetens "guldhår som i finaste lejonbroderier,/ och de fäller ut sig i lyckliga solstrålar."

Dikter

Arne Johnsson ([email protected])