Dödligt köttigt påtaglig

HANNA HALLGREN om Johan Jönsons nya diktsamling

BOKRECENSIONER
Foto: CECILIA GRÖNBERG
Johan Jönson.

Har du någon gång kissat ner dig? Spytt på dig själv? Fått avföring på händerna, kanske också på kinden? Eller i ögat, så att det svider. Torkat andras avföring, avlönad eller oavlönad. Gått omkring i din egen kropp och tänkt på varat, inifrån ditt hjärn- och köttfängelse, som en livslång förnedringsprocess. Inte bara för att din kropp är materia som bryts ner, utan för att vi på det stora hela förmår så lite. Egentligen både genom det onda vi gör och det goda vi vill.

Det är lätt att läsa Johan Jönsons författarskap som en manisk uppvisning i förakt inför den egna (köttmänskliga) utgångspunkten. Också Collobert Orbital kan läsas på detta sätt. Människan som kreatur (kött) och den omöjliga drömmen om ett rent maskinvara - för att orka existera i vår endimensionella tid. Där sekunderna tickar sidleds. Där vi är löjligt meningslösa och strukturellt fastnaglade inför meningslöst mördande på tv. I världen. Samtidigt som vi hela tiden är ansvariga både genom vår vetskap (vi vet vad som händer) och genom vårt överflöd. Handen på hjärtat: vad betyder ordet "globalisering"? Världspolitiken varje dag, hela tiden, flimrande framför ögonen (ögat är en gräns mellan inre och yttre; öppna och stäng ögonen och du har svalt vad du sett, det har svalt dig). Själv gillar jag att shoppa, titta på såpor och lyssna på schlagers för att unna mig att ha det lite trevligt. Men jag är i alla fall inte så naiv att jag skaffar barn och sedan klagar över världsordningen.

Åkej. Jag börjar om: Collobert Orbital är sus och brus, samplingar och utgår från den franska poeten Danielle Colloberts poesi och dagboksanteckningar, meddelar Oei editör på en orange releaselapp som medföljer boken. Danielle Collobert (1940-1978) försökte i någon mening undersöka ett varande som existerade fritt från subjektet (tänk dig ett jaglöst men ändock förnimmande liv - ett utspritt). Här finns förstås tydliga paralleller till Jönson, fast han snarare arbetar med ett slags övermättad självupplösning inifrån och ut. En jäsande kropp, där inälvorna redan nått förruttningsstadiet. Ett jag som liksom dödas av den egna kroppsligheten. Kanske beror det delvis på att Jönson skriver utifrån ett (själv)hat- och solidaritetsperspektiv med "avföringsarbetarklassen". Det är ett den levda erfarenhetens perspektiv som står i kontrast till den segrande borgerliga poesiordning som också namnas i boken. Det är denna ingraverade och plågsamt genomlevda köttordning som - tillsammans med det teknifierade maskin/människa/djurkonceptet - placerar Jönsons författarskap i dess spännande post: som ett posthumanistiskt projekt. Bortom den finlemmade och glesvävda poesiordningen, dreglar Jönsons ordning dödligt köttigt påtaglig som ett vitt, förvärkt och förvuxet 1900-talsspöke:

"Mjukvaran som utplånar broar. / Mjukvara är hårddisk. / Den autokratiska rationaliteten. / I den interstellära erövringen.

-------------------------------------------------

Kamrar. Ja. Det går inte att SE. Det är nära. Vad? Du är / omgiven av försilvrade ansikten, av kroppar på kroppar, / av legerade kroppsligheter, av platta avgrundsstrimlor. / Andras avföringar och utsöndringar är ditt förvärv. Du / kan bara överleva i städer och i rörelse. Ja, det kletiga / stinkande kletet på dina händer, på dina underarmar, på / fingrarna som bokstaverar försvinnande död. Du har ett / bedövat luktsinne, typiskt för avföringsarbetarklassen. / Allt används. Du vet det. Du måste odla självföraktet, hatet, / äcklet. Mot andra kreatur. Mot ditt vidriga Överlevande. / /---/

Lyrik

Hanna Hallgren