SAGOLIKT!

PIA BERGSTRÖM seglar iväg över haven med matriarkatets piratskepp

BOKRECENSIONER
Foto: PETER JÖNSSON
Pauline Wolffs "Vi är luftens drottning" är en upprorisk myt om kvinnligheten.

"Vi" är ett lustigt pronomen. Kollektivets en för alla eller kungens pluralis majestatis. Vi är mer instinkt än val. Vi insisterar på att representera. Det smygdrygare "man" låtsas ju bara att det inte gör det.

I Pauline Wolff förunderliga och vackra Vi är luftens drottning är viet intressant nog moderligt. I en föreställd "rulla" tecknar en mor en manande skapelseberättelse till sin nyfödda dotter. "Vi är min mammas verk. Vi är min mammas enda. Vi har hundratals mödrar bakom oss. Vi skall ha hundratals döttrar framför." Modern vill att dottern ska veta vem hon är, vilket vi hon tillhör. Men själv har denna mor förrått sin egen mor och brutit mot viets heligaste lagar.

Wolffs förra roman Bilder av Malin (som fick Katapultpriset för bästa debut) var en berättelse om en flickas relation till sin far. Språket hade en känslig realistisk precision. Här är det däremot besvärjande magiskt, med omtagningar, utvikningar, en mässa och en saga om ett mytiskt matriarkalt piratskepp som färdas över haven. En gång gjorde en kejsares konkubiner myteri. Sedan dess, ja egentligen alltid, har de överlevt genom grym list och konster, disciplinerat samarbete, smink och masker på masker.

De byter sitt förfinade bländverk mot böndernas jordkrävande föda, tämjer fåglar och delfiner, fiskar med dresserade uttrar och äcklas av det stillastående livet på land. Sawanjii eller Luftens drottning är en av skeppets artistsläkter, virtuosa luftakrobater som deras förmödrar före dem. De döljer sina framavlade hudflikar mellan arm och sida med dräktens volanger och de svingar sig högt uppe bland master och rår, utan vare sig linor eller nät.

Visst hade skeppet med sina hukande hjon, råttor, sablar, dolkar, harpuner och trasgrant medeltida nycirkustouch platsat i Kevin Costners Water world. Eller i någon av Philip Pullmans fantasyvärldar. Såna bilder rullar i alla fall upp inom mig. Men Wolff gör något mer än bara återanvänder gammal rekvisita. Hon skapar en poetisk vision, en upprorisk myt om kvinnligheten, byggd visserligen av vrakgods; modermord, himmelssträvan, övergivande, syndafall, tvillingtorn, barn med två oeniga huvuden, men en på något konstigt sätt muterad myt om svek och beroende, frigörelse och lojalitet. Inte någon myt jag känner igen, men absolut en av dem jag saknar. Luftens självsvältande drottning, mor och dotter förnekar kroppens begränsningar och överskrider både skeppets och naturens lagar, åtminstone tyngdlagen och genetiken.

Man kan säkert läsa på andra sätt. Äventyret är verkligen inte klassiskt och någon förlösning ser man inte till. Framför allt är romanen ett språkligt kraftprov som håller publiken i ett hisnande grepp med sin intensitet och sitt patos, sina nyord från sjön (möjligen gamla övergivna seglartermer) och sina lekfulla marina liknelser som lär hur språk (och föreställningar) blir till och förändras. Konstnärligt är det bländande. Men figurerna är ogripbara som najader.

Mamma är lik sin mamma. Kan man vara både vi och jag? Något, någon måste man väl offra, överge?

Moderskeppet styr bort ifrån land.

Roman

Pia Bergström ([email protected])