Glömma, gömma, bryta upp

OLLE SVENNING läser Joan Didions starka reportage om sin släkt - och om Kalifornien

BOKRECENSIONER

Alldeles mot slutet av sin bok skriver Joan Didion: "Det finns inget bra sätt att handskas med allt det som vi förlorat."

Det är en sorgesam mening och Didion har tvingats utstå många av de svåraste prövningarna i livet. Meningen ringar också in hela denna märkliga, underbara bok om Kalifornien, dess myter, människor, drömmar och besvikelser.

Didion närmar sig det stora ämnet "platsens historia" genom två parallella berättelser. Den om hennes egen uråldriga släkt från den stora delstaten i väster och den om Kaliforniens korta, dramatiska, ofta förljugna historia.

Hon vrider och vänder på familjehistorierna: kvinnornas handarbete och tappra slit med barn och deras uthållighet under långa plågsamma förflyttningar med de tunga vagnarna. Männens tuktande av naturen, deras nybyggaridéer och känsla av utvaldhet, ibland så lik de klassiska boerberättelserna från Sydafrika.

Minnet får inte fästa för starkt vid individerna och familjerna: uppbrotten väntar. Barn som dör måste bokstavligen förträngas och gömmas i de gravar vagnshjulen lämnar efter sig. Att bryta upp är en akt av pånyttfödelse, skriver Didion.

Hon bläddrar bland fotona av släkt och nära vänner. Erinrar sig deras historia och deras berättelser om det nya landet. Hon omprövar myterna, vrider på fotografierna, undrar från vilket perspektiv de är tagna och vem som är huvudpersonen. Hon befriar sig från heroiseringen av det förflutna, den hon växte upp med och som hon som barn förkunnade i tal till sina skolkamrater.

Ibland blir Didion rent klinisk i analysen av släkten. Stundtals nuddar hon vid de starka känslorna som på de få sidorna om den egensinnigt reaktionära moderns död och pappans kontrollerade galenskap.

I Kalifornien hotade de livsfarliga passen, den lömska snön, det meterhöga gräset och ormarna. Skallerormen som måste dödas för det allmännas bästa. Individen danades, blev stark, oberoende, en naturens behärskare. Så lyder grundstoryn om Kalifornien.

Didion skriver om den. Träskmarken dikades ut med den stora federala statens hjälp. Och den fria, bördiga jorden blev till mäktigt spekulationskapital. Ofantliga rikedomar fördes därmed över till en penning- och jordaristokrati. Den levde i väldiga latifundier, höll tjänstefolket kort, drog in gigantiska förmögenheter när järnvägen drogs fram och förberedde arvsskiftet. Marken styckades för effektivaste avkastning och upp reste sig nya städer som Lakewood, i vars närhet den stora flygindustrin höll fabriker. Tiderna var goda. Kallt krig pågick och försvarets beställningar - återigen den stora statens hjälpande hand - var omåttliga. Flygindustrins anställda flyttade in i radhus, blev en del av medelklassen. Flygbolagens loggor skrevs, som Didion påpekar, i "framåtlutande bokstäver". Energiskt, optimistiskt, framåtsträvande.

På samma vis lämnade idylliska Gilroy, där Didions pappa åt utsökt revbensspjäll, plats för Silicon Valley.

Flygindustrin flyttade med tiden till platser där produktionskostnaderna var lägre. Lakewood löstes upp i social kris. Pojkarna, inställda på klen utbildning och välavlönat flygplatsjobb, bildade gäng, våldtog flickor, härjade i staden. Spur Posse kallades ungdomsgängen.

Silicon Valley lämnade efter sig ny teknologi men också en fastighetsbubbla, som drev de gamla invånarna från sina hem.

Konflikterna om näringslivet och jobben definieras aldrig i klasstermer: "Vi tänker inte på det sättet", säger Didions mamma.

På Bohemia Club, en gång författarnas samlingsplats, möts maktens folk. Bush den äldre och Kissinger håller tal vid sjökanten.

"Vad kostar det att skapa och bibehålla en artificiell samhällsklass, grundad på privat ägande... Vad händer när man inte längre har nytta av denna samhällsklass", frågar Didion.

Hon beskriver nya konstlade samhällsklasser som växer sig starka i Kalifornien: fångvaktarna, de som med hjälp av dödliga galler bevakar flest fångar i hela västvärlden. Psykvårdare och terapeuter som ska vårda eller i varje fall övervaka det drastiskt växande skikt som definieras som mentalsjukt. Fattiga utackorderas till andra delstater.

Allt förblir ändå vackert. Kalifornien har sina egna målare, främst Thomas Kinkade. Vackra konturer, lysande färger. "Det förlorade paradiset", skriver Didion. Hennes släkt har låtit familjegraven försvinna i paradiset. Ingen vet vem som sålde graven. Ingen sentimentalitet - arvet från nybyggartiden.

Didion komponerar sina texter omsorgsfullt, metodiskt med rytmiska omtagningar och precisa undertexter. Och när hon slutar med meningen om snön som föll över Sierra sträcker sig orden mot bokens första mening om anmodern Elizabeth Scott. Som ett musikaliskt rondo.

Reportage

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM