Vad är vi rädda för?

JAN ARNALD läser en spännande historia om vårt lands mest föraktade folkgrupp

Foto: MATS STRAND
Unga romer i Bystrani i Slovakien.
BOKRECENSIONER

Vi kallar dem zigenare och får omedelbart en massa bilder i huvudet. Naturligtvis handlar det om den sortens bilder som alstras av förutfattade meningar, och varje generalisering av en folkgrupp har sitt eget bildspel. Det kan lika gärna gälla "medievänstern" som "svarta afrikaner" eller "kvinnliga bibliotekarier", lika gärna "arabiska kvinnor i burkha" som "gärdsgårdsseriefotbollsspelare" eller "bilägare från Djursholm". Fördomar drabbar ovillkorligen alla grupperingar, perifera eller inte, främlingar eller inte.

Problemet är förstås att allt blir så mycket grövre när det handlar om människor man inte känner till särskilt bra. Och på något vis lyckas det bli som allra grövst just när zigenare är på tapeten. Det blir alltid en fråga om felaktigt använda tvättstugor, allmän skräpighet och horder av skrikande släktingar.

Det första man kan göra för att åtgärda problemet är att byta beteckning. Låt oss fortsättningsvis släppa ordet "zigenare" och istället prata om "romer". Inte för att det egentligen är något fel på "zigenare" - språkhistoriskt föddes ordet under folkets långa vandring från Indien, ursprungslandet, medan "rom" är äldre, går tillbaka på det indiska ursprunget - utan för att det leder svenskens tankar och bilder fel.

Man kan fråga sig varifrån rädslan kommer. Är det för att svensken är så bofast som det där bostadslösa skrämmer oss? Och har svenskens bofasthet ytterst att göra med vår rotlöshet - att vi faktiskt inte vet riktigt varifrån vi kommer? Faktum är att vi inte ens vet riktigt vad svenskhet är. Vi känner till svearna och götarna - men kan du, läsare, uppriktigt göra anspråk på att vara göt eller sve (man kan för tusan inte ens säga ordet "sve" - heter det "svée"?). Redan Adam av Bremen på 1000-talet hade svårigheter med att säga vilka svearna och götarna egentligen var. Och det finns inte en norrlänning som egentligen gillar det begreppet.

Den svenska tredelningen är, när man kikar lite närmare på den, otroligt intressant: Svealand, Götaland, Norrland. På ett plan kan det påminna lite om ex-Jugoslavien: serber är svear, götar kroater och norrlänningar muslimer. Norrmännen, som bröt sig ut utan större ansträngning, är slovenerna. Och samerna är romerna.

Men - svensken är faktiskt så långt ifrån serber-kroater-muslimer man komma. Finns det något annat kluvet land man kan tänka sig där parterna - svear, götar, norrlänningar - är mindre främmande för varandra? Knappast. Det är svårt att tänka sig en enda göteborgare som skulle vilja dela landet för att den egna staden ska bli huvudstad i den självständiga republiken Götaland.

Men en sak delar vi med ex-jugoslaverna: föraktet för romer.

När vi pratar om denna "folkspillra" kan det vara värt att minnas att det finns fler romer än svenskar. De är bortåt tjugo miljoner, varav femton finns i Europa, huvudsakligen östra Europa. Och i skrivande stund pågår i stora delar av Östeuropa en regelrätt utrensning av de förhatliga.

Jag har använt alldeles för stor del av den här recensionen åt egna reflexioner. Jag erkänner. Men det beror på att Jonathan Freuds bok Romer lyckas uppfordra till sådana funderingar. Den vill att vi kontemplerar vårt ursprung, och den förmår väcka ett nästan maniskt intresse för romernas säregna historia och egenartade språk.

Själv är Freud en regelrätt blandning av allt möjligt. Han redogör nogsamt för sina släktrötter, där det finns spår av såväl tattare som judar. Fast tattare bör vi inte säga, det heter "resande", och de har för inte så länge sedan accepterats som en fraktion av romerna.

Freud själv valde dock frivilligt att följa ett av sina blodsband och blev jude. I sin dubbla roll som främling (jude uppfostrad bland romer) och svensk (intellektuell) är han romernas perfekta språkrör.

Boken Romer är en märklig kreation. Ramberättelsen är en föreläsningsdag om romerna i Filadelfiakyrkan i Bredäng. Både Freuds egna föredrag och flera andras publiceras i stort sett ograverade - och fylls ut med vidgade reflexioner i framför allt självbiografisk riktning.

Det hela formar sig till en oerhört spännande (om än bitvis lite hackigt skriven) historia om vårt lands mest föraktade folkgrupp. Mest av allt hugger den tag som en historia om det mer eller mindre omedvetna förtryckets uppsjö av mekanismer.

Jonathan Freud har skrivit en av de där böckerna som man faktiskt blir en bättre människa av att ha läst. Det finns inte så många av den arten.

Samhälle

Jan Arnald ([email protected])