Myten, myten, myten... sagan

EVA STRÖM hör Jan Arnald berätta alla historier om Maria och Artur

Foto: REPORTAGEBILD
Maria Wine och Artur Lundkvist fotograferade 1982.
BOKRECENSIONER

Myterna om Artur Lundkvist och Maria Wine är otaliga. Jan Arnald listar dem alla i sin nittonhundratalsroman Maria och Artur. För Arturs del finns en outsidermyt, en uppbrottsmyt och en självständighetsmyt, när han som det udda barnet i den proletära nordskånska småbrukarfamiljen bröt sig ut till sin egen frihet. Här finns också en hjältemyt, i form av en egensinnig farbror som stärker honom i förhållandet till den koleriske fadern och den frireligiösa modern, och en framgångsmyt som tecknar vägen från bohemisk svält till Svenska Akademien. Och här finns inte minst en Pygmalionmyt när han formar den unga danskan Karla Petersen till den svenska poeten Maria Wine.

För Maria finns den motsvarande övergivenhetsmyten, där Artur blir hennes prinsmyt och hon förvandlas i en sann transformationsmyt. Det finns en skönhetsmyt där Maria förväxlas med glamorösa filmstjärnor, medan Artur med lantlig robusthet snarare hör hemma i en odjursmyt. Och så finns förstås myten om den fria kärleken, som leder bägge till erotiska eskapader och som kan sägas vara en delmyt till den stora frihetsmyten. Och sedan finns inflätat i allt detta den stora produktivitetsmyten för Arturs del, för han är författaren som skriver mest i Sverige.

Det kan inte vara lätt för Jan Arnald - grundligt insatt i författarskapen alltsedan avhandlingen Genrernas tyranni om Artur Lundkvist - att berätta sagan om Maria och Artur, här finns alltför många sagor att berätta. Han har valt att låta oss höra dem alla. Och han berättar verkligen på ett närmast provocerande talspråk, som om han samlade ett gäng litteraturlystna tonåringar kring en lägereld, om detta annorlunda, tidstypiska, utopiska äktenskap. Han räds inte heller att blanda in sig själv och då och då avbryta sin saga med att delge vad han själv tror och tycker.

Maria och Artur är alltså inte i första hand en kärleksroman. Det hade bara varit alltför lockande om paret druckit ur en gemensam trolldryck som i Tristan och Isolde, och sedan aldrig mera. Om Artur svalde någon trolldryck gällde den snarast litteraturen, som behöll sin magiska kraft över honom livet ut, och där den erotiska vitalismen var en underavdelning. Vad gäller Maria är alltid förhållandena mer undanglidande, mer hemliga. Också hon tar sig älskare, men mindre entusiastiskt, mer för jämviktens skull, anser Arnald. Det avancerade äktenskapets villkor har dikterats av mannen. Att den gemensamma bäddsoffan slår igen som en fälla runt dem känns nästan väl symboliskt.

Vi får veta en hel del om det karismatiska författarparet och också en hel del om 1900-talets sociala och litterära historia. Jan Arnald har i sina händer helt enkelt ett storslaget, för att inte säga överväldigande, material.

Kanske är det all denna information som gör att han använder ett övereffektivt, ja slitet språk. Hans medtävlare i myterna är ju inte vilka som helst, det är ju språkkonstnärerna Artur Lundkvist och Maria Wine. Och det är med deras röster - och inga andras - som man till sist ändå vill minnas denna märkliga arbets- och kärleksrelation - for better, for worse. Och till sist kommer ändå den där misstanken att man faktiskt inte kan föreställa sig vare sig andra människors liv eller kärlek. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en ganska tröstande tanke.

Roman

Eva Ström ([email protected])