Melankolin blir till skratt

Foto: ULLA MONTAN
Magnus Hedlund.
BOKRECENSIONER

■ ■Kortprosan, allt från prosadikt till novell, har haft högflod i Sverige i ett decennium. Det har varit de yngre författarnas domän, och publiken har hängt med. En otålig läsekrets har trivts med texter som kan läsas på en bussresa i stan. Kanske håller vattnet på att sjunka undan, det kan kännas så. Den filmiskt inspirerade och detaljrika naturalismen kanske är förbrukad. För den här gången.

Då blir de äldre mästarna i genren synliga igen. Nu finns en ny liten bok av Magnus Hedlund, han som alltid hamnar i skuggan av sin gamle parhäst Claes Hylinger men som klarar sig mer än väl på egen hand. Hans småprosa - ofta bara en sida - är annorlunda än de yngres. Han är mer intresserad av struktur än miljö, mer av ödet och ödena än av händelserna och detaljerna.

■ ■Den här gången har han två stora teman som kanske flyter i varandra. Det ena är relationen mellan text och liv. Det andra är den underliga gränsen mellan liv och död. Boken slutar med en ruskig fantasi om skendöda men återuppväckta slavarbetare i en gudsförgäten socken i Bohuslän. Men det är liksom en berättelse i tredje hand, en story invirad i metatext. Rysaren blir dock inte sämre av att texten avstår från direkta möten med de odöda. Magnus Hedlund har ingen skräck för tomrummet.

Här finns också mer konkreta dödsbilder. Föräldrarna som dör ungefär samtidigt men på olika sjukhus. Fulla begravningsentreprenörer. En fotograf får aldrig se sina sista bilder, men de blev förvånansvärt bra. Sista mejlet med en usel vits - så var spelets regler: ju uslare dess bättre.

Ledan, döden i livet, är ett av Magnus Hedlunds favoritmotiv.

Tänk om den som redan är död glömmer sig, hamnar på restaurang med vännerna och råkar ha riktigt roligt för en gångs skull? Då faller han ur ledans roll.

"Jag är ju bara en mun med ilagda ord." Figurerna i bokens första fyra berättelser lider alla svårt av att vara fiktiva personer, att vara berättade eller plagierade. De töms på liv när någon annan stjäl deras röst och historia. Att skriva är lycka och makt, att bli skriven är sorg och katastrof. Men författaren skriver ju också i någon mening sig själv, och ledan faller lusten i talet.

■ ■Det enda rimliga vore väl den slutliga tystnaden. Men tack och lov är Magnus Hedlund ingen rimlig författare. Han förvandlar melankolin till skratt så som alla stora humorister gör. Ty detta är en rolig bok mitt i svärtan.

Stilen är glasklar. Allt syns. I förgrunden den smäckra litterära konstruktionen, men bakom den de sammetssvarta själsdjupen.

Berättelser

Magnus Ringgren ([email protected])