Fabriken som arbetsläger

Foto: alecio de andrade
Leslie Kaplan.
BOKRECENSIONER

■ ■I Överflödet. Fabriken diktar amerikanskan Leslie Kaplan (sakligt tolkad av Jenny Högström) om vad fabriksarbete är. Inte prosaiskt nyenkelt som i Göran Palms LM-böcker. Snarare gammaltestamentligt poetiskt.

Kaplan är judinna (född 1943) och hennes uppväxt tycks präglad av judisk förintelsehistoria. Så starkt att mörkren därifrån slår in även över oss. Oftast ter sig fabriken som ett bara hjälpligt uppsnyggat Treblinka.

Det påpekar Marguerite Duras i ett avslutande samtal.

– I fabriken finns en tusenårig arkaism som ni kände igen, säger hon, som påminner om förföljelsen.

– Ja, det är jag helt säker på, svarar Kaplan. Lägren finns kvar i folks omedvetna, det förs vidare från generation till generation.

■ ■Dock har dikten under hennes levnad ändrat ton. Från det upproriska på 60-talet till det mer konsensusbenägna i dag. Från marxskt till postmarxskt. Men kanske med en vilande benägenhet till uppror när tillfälle bjuds?

Nej, så djärv är inte Kaplan. Här återupplivas en glansfull 20-talsradikalism. I dag dock grånad. Och om revolt: inget.

”Man har tagit på sig arbetsrocken. I fickan ligger mynt till kaffeautomaten. Ibland stoppar man handen i fickan för att känna. / Snart ska man gå på toaletten.”

Okänt vem ”man” är. I diktens folkhav syns få ansikten.

Men anonymiteterna har sin egna inramning. Ett bygge i nio ”kretsar” (som helvetet i Dantes Comedia och i tid vad en kvinnas graviditet tar) och i denna sinnrikhet döljs en rad andra fakta av eventuellt djup betydelse.

Så gör fabriken inte bara tunga motorfordon utan också skorppåsar. Inte bara kartonger utan också rörfogar. Och därtill miniatyrmaskiner (som kan vara allt från spelboxar till avlyssningsdosor).

Allt begåvat hopkommet och vackert ordsnidat och fullt av förmodligen tungt gammaltestamentliga referenser.

Klurigt till tusen. Poetiskt till sexhundra.

Lyrik

Mario Grut ([email protected])