Allt i en Høeg

Thriller, andlig utopi, mumbojumbo... LENNART BROMANDER om en spektakulär återkomst

Foto: ANDERS BIRCH
Peter Høeg släpper en ny roman efter tio år.
BOKRECENSIONER

När Peter Høeg nu utkommer med en ny roman, Den stille pige, är det en extraordinär händelse i Danmark. Kultursidorna har länge varit fulla av substanslösa spekulationer om den olästa boken. Till och med på ledarplats har "den förlorade sonen i dansk litteratur" hälsats välkommen tillbaka. Det är tio år sedan Peter Høegs senaste roman Kvinnan och apan utkom, och den skygge författaren har mer och mer börjat framstå som en levande legend, en hemlighetsfull Salinger-figur på den danska parnassen.

Med Den stille pige kan fenomenet Høeg föras tillbaka till ett mer konkret plan igen, även om det är en roman som i högsta grad strävar åt andra hållet. Hans stora världssuccé, Fröken Smillas känsla för snö, handlade om en enda översensibel människa men i Den stille pige vimlar det av övernaturligt känsliga människor. De orienterar sig fram med en andlig energi som långt övergår det normalt begripliga.

Huvudpersonen Kasper Krone är världsberömd clown och grundar sin enastående känslighet på en olyckshändelse i tolvårsåldern. Han blev då tvingad att under lång tid ligga blickstilla i sin säng, och under den tiden tränade han systematiskt upp sin inre hörsel och lyckades lära sig att via den pejla och tolka andra människors vibrationer. Han kan också lyssna sig fram till människors tonarter, och denne musikaliske man kan dessutom på sin violin spela Bachs Chaconne - med bruten arm! Men inte bara mänsklig energi kan han tolka, de flesta ljud eller tysta vibrationer här i världen tycks han ha pejling på och förstå. Verbet "lyttede", lyssnade, är det i särklass vanligaste i Den stille pige. Och Krone äger också en lång rad andra praktiska egenskaper, som gör honom kapabel att alltid ta sig ur de mest omöjliga situationer - han liknar den gamle tv-hjälten McGyver men med den praktiska finurligheten kombinerad med en enastående andlig fiffighet.

Och det är egenskaper som Kasper Krone har nytta av på var och varannan av romanens 410 sidor. Han träffar nämligen på en nioårig flicka som verkar om möjligt ännu mer sensibel än han själv. Kasper blir förstås eld och lågor, men flickan försvinner, och Kasper dras in i en karusell av förvecklingar som lägger de flesta thrillers långt efter sig i komplikationsgrad.

Ett danskt kloster fyllt av extremintelligenta och synnerligen handlingskraftiga nunnor kommer till hans hjälp, medan skumma kommersiella intressen är ute efter att utnyttja flickan och andra barn med samma egenskaper till att förutspå eller till och med framkalla jordbävningar, en lukrativ egenskap att använda vid hänsynslösa markspekulationer.

Mycket i Den stille pige vacklar alltför mycket över åt det esoteriska mumbo jumbo-hållet. Samtidigt finns det något djupt sympatiskt i Peter Høegs vilja att inte bara gnälla över kommersialism, materialism och brist på andlighet utan i stället fantisera ihop en värld, där den andliga energin och människans förmåga att koncentrera sin egen livsintensitet är överordnad den krassa materien.

I en värld där människan är totalt förlorad bland sina ting och de ekonomiska krav alla dessa ting för med sig upprättar Peter Høeg i thrillerform ett slags humanistisk andlig utopi. Det är ganska märkvärdigt, men Høeg har snickrat och pusslat så länge med den här romanen och stoppar in sådana mängder av fakta, småepisoder och visdomsord i den att väl mycket av naturligt berättarflöde går till spillo.

Roman

Lennart Bromander ([email protected])