Poesins makt

HANNA HALLGREN om en lärobok i livet

BOKRECENSIONER
Foto: ULLA MONTAN
Tuija Nieminen Kristofersson.

"Jag ville plocka

ut stenarna ur lärosalens / montrar, kasta ut dem genom fönstret / stoppa sorgens mummel i barriga kransar", skriver Tuija Nieminen Kristofersson i det imponerande samlingsverket Trilogi.

Jag uppfattar det snarare som att boken rymmer tre med varandra sammanflätade långa sviter, än tre skilda diktsamlingar. Och temat? Ja, det torde vara i det närmaste oändligt. Ska det inringas i en mening, töms det genast på mening: det handlar om livet.

Detta är poesi som vibrerar. Jag kan knappast komma på någon annan samtida svensk poet som så uthålligt och kaosartat kanar runt i ett projekt, utan att det samtidigt vilar på ord och bildglimtar från den egna skrivprocessen. Nieminen Kristoferssons trilogi är ren ifrån (blottar inte eller saknar) den processuella skrivaktens dimension. Resultatet blir att dikterna är fantastiskt färdiga, men också något jämnt putsade. De liknar varandra i tempo, puls och tonart.

För mig

aktualiserar boken frågor kring kunskap, den bokligt inhämtade och den som vidhäftats kroppen genom ens upptäckande vara i världen. Litteraturens förmåga att väcka erfarenheter till liv. Eller den regelskrivande vetenskapens oförmåga att efterlikna naturen, den undanglidande:

"Till sist nådde de mig med sina / uppfordrande namn, regler, blåste igen / spåren av mina sjunkande hälar. / Skulle alla skavande korn / räknas, tankar gömmas virvel efter virvel / i valthornssnäckans sista stora vindling / världen blixtrar samman, mörker mot mörker / gnids ihop i en näthinna som lossnar."

Det finns ett

spår som särskilt griper mig. Sjöstjärnespåret. Det handlar om språkljud; munhåleformandet av ljud. Nieminen Kristofersson skriver om "sösärna" ("I örats hörselsten ett ugriskt spår / det finska uttalets "sösärna"") som förändras - sjöstjärnan förlorar en arm i "ett dyslektiskt försvinnande eller / en fonetiskt klingande förenkling" och blir tierna ("där varje bokstav uttalas sjungs / av gossarna i julspelet Tiernapojat"). Lite längre fram:

"Och plötsligt tänkte jag på kungar, jarlar / deras vägar i en annan stad där min skandinaviska / vistelse en gång började, sådan trötthet av adel / havsklimat, fuktiga råa vindar, hur jag en dag / skulle finna en solbränd hand, ljusare stränder / och hålla ske-ljudens mjuka skimrande skedblad i min mun."

Där är den

återigen, kroppens kunskap. Språkljud som klingar hemma eller borta, som måste böjas rätt i munnen men ändå avslöjar den talande. Placerar henne (avslöjar, märker och inordnar i hierarkierna). Munhålans beska bubbel. Avger historia, till exempel svensk kolonialhistoria. Hur den ännu bor i munnarna, producerar ljud.

Om jag skulle välja ut några läroböcker i livet, i mitt livs inte särskilt vindlande roadmovie, grep jag gärna efter Trilogi.

Lyrik

Hanna Hallgren