Rädda liv och skriva böcker

TORSTEN KÄLVEMARK läser P C Jersilds nya bok

BOKRECENSIONER
Foto: ULLA MONTAN
P C Jersild - skildrar svensk medicinhistoria.

■ ■Varför väljer man att bli läkare? Så här femtio år efter det att han fattade beslutet att söka in till de medicinska studierna diskuterar P C Jersild motiven för sitt yrkesval. Ett av dem hänger samman med att hans betydligt äldre bror fick tuberkulos men kunde räddas tack vare en stor thoraxkirurgisk operation.

En önskan att kunna rädda liv eller att till och med få kontroll över livet påverkade P C Jersilds beslut om en framtida livsbana men han hade också andra skäl för att börja sina studier vid Karolinska Institutet. Den litterära ådran rann redan friskt i honom och han såg att ett författarskap kunde kombineras med den medicinska professionen - Lars Gyllensten var inte oväntat idol och förebild. Han insåg dessutom helt realistiskt att det bland släkt och vänner hade högre status att bota sjukdomar än att skriva romaner.

■ ■Så gick det som det gick. Numera vet vi alla att det går utmärkt att kombinera läkarrollen med det fria författarskapet. Ofta har de ingått i en symbios i P C Jersilds litterära produktion, främst kanske i romanen Babels hus, en av hans största publika framgångar och dessutom ett klassiskt tidsdokument om rekordårens samhällsplanering och vårdideologi. Den kom, skriver han att "väcka en för mig närmast bedövande uppmärksamhet". Med all rätt förstås.

Man kunde kalla Babels hus för en socialmedicinsk studie i litterär form. Socialmedicinen kom också att bli P C Jersilds specialitet sedan han väl avskrivit planerna på att bli thoraxkirurg och efter det att han avverkat en seglats på det stormiga hav som 60-talets psykiatri utgjorde.

Den socialmedicinska pionjären Gunnar Inghe är den person som oftast omnämns i den här memoarboken. Han bidrog till att ge den unge läkaren Jersild en ny ideologisk inriktning. Men intresset för vårdens relation till individ och samhälle hade förstås knappast väckts om de inte byggt på konkreta erfarenheter av medicinsk allmänpraktik i städer som Nynäshamn och Örnsköldsvik där psykotiska patienter blandades med urhoppade käkleder eller banala infektioner.

■ ■P C Jersilds minnesresa i det senaste halvseklets vårdlandskap är inget mindre än svensk medicinhistoria skildrad av en känslig och observant iakttagare som behärskat både teori och praktik. Att den ger oss en och annan glimt också från det litterära laboratoriet är ingen nackdel. För dagens unga läkarstudenter borde den vara obligatorisk läsning.

Memoarer

Läs mer:

Torsten Kälvemark ([email protected])