Minerad mark

EVA STRÖM läser en av de bästa deckarförfattarna

BOKRECENSIONER
Foto: Sara Axelsson
Arne Dahl/Jan Arnald.

Är det en slump att kriminalromanen föds ungefär samtidigt som Darwins evolutionsteori? När Gud kan tänkas bort finns inte längre någon gudomlig rättvisa och en ny moralisk genre får som uppgift att återställa ordningen i en mikrovärld där ondskan gjort sitt intrång. Sträng moralism låter sig här förenas med blodtörst och våld, i deckaren betryggande fiktivt.

Arne Dahl/Jan Arnald skapar som vanligt god styrfart i sin effektivt berättade Efterskalv, där terrorismen kommer till Stockholm i form av en sprängd tunnelbanevagn. Åtminstone verkar det så. Den skickliga A-gruppen tar hand om härvan och tränger genom dimridåerna. Även Säpo kopplas in på fallet, vilket komplicerar bilden.

Läsningen drivs ettrigt på av problemlösningens spänning, något som dunstar bort vid andra läsningen, men en tydlig människoskildring finns kvar. Här finns en koppling till Jan Arnalds senaste roman, Maria och Artur, när chefen Kerstin Holm med sin kärleksfulla närvaro etablerar kontakt med en kollega i koma.

Arnald beskriver även en kaxig feministisk kvällstidningskolumnist som verkar ha Valerie Solanas som förebild i en något överdriven satir. Det skapar den ena polen i berättelsen som spinner kring aktivt feministiskt motstånd till porr och prostitution. Den andra kretsar kring islamistisk fundamentalism och eventuella förgreningar i det svenska samhället.

Båda dessa områden kan vara minerade och locka till schablonbilder, men Arnald går inte i några fallgropar. Svenska FN-soldaters beteende i Kongo under 60-talet finns också med på agendan. Skickligt gungar hans berättelse vidare, där det finns ett imponerande batteri av människor att hålla reda på. Ibland gäller snabbkaraktäristiker, som en "urbergskärv herre", eller "nästan rysk sorg" i stämman.

Så länge Jan Arnald rör sig i en igenkännlig värld fungerar hans berättelse fint men när konspirationerna blir för stora och intrigerna för bisarra falnar mitt intresse. Det betyder ändå att Arnald hör till våra främsta deckarförfattare. För mig finns dock hans största kvaliteter inte i själva intrigvävandet - en deckare skrivs föreställer jag mig i viss mån baklänges, som en sorts omvänd sudoku - utan i skildringen av hur en arbetsgemenskap fungerar när den är som bäst.

Istället för den ensamma nedgångne magsårsdetektiven finns här något mer realistiskt än en uppdaterad miss Marple, nämligen det samlade, engagerade lagarbetet. I Efterskalv - och antagligen också i verkligheten - arbetar både brottslingar och poliser i avancerade nätverk.

Beskrivningen av den tiohövdade A-gruppen kan få vilken förhärdad asocial ensamvarg till individualist som helst att snyfta efter en arbetsplats. Den vackra sensmoralen lyder: ingen är hjälte på egen hand, tillsammans kan vi bekämpa det onda. Och så återställs en ordning som ingen längre får för sig att kalla gudomlig.

Deckare

Eva Ström