Tröst och njutning

JENNY TUNEDAL läser Liffner - och glömmer sitt eget hjärtas slag ett tag

BOKRECENSIONER
Foto: INGELA HILDESTEDT
Eva-Marie Liffner.

Hjärtats slag markerar kroppens rörelse genom tiden, från en början mot ett slut. Tiden bara är, som havet. Ett slott vid havet står kvar långt efter att dess skapare är döda. På västkusten finns "Sveriges enda Tudorslott", skapat av arkitekten Lars Israel Wahlman i samarbete med beställaren Blanche Dickson. Ett slott som redan vid sitt uppförande var en dröm om andra tider, andra platser. Ett slott med devisen "Coelum versus", "Mot himlen", inskriven på sandstensspisen och ett bevingat hjärta som sitt vapen.

Vapnet och devisen härrör ur en händelse i släkten Dicksons historia där den unge Robbie Dickson efter en storm finner Maria Stuarts hjärta i en burk bland vrakrester på stranden. Robbie hinner inte ta med sig reliken, eftersom en havssula dyker ner och tar den. Fågeln flyger mot himlen med hjärtat i näbben. Robbie står kvar på stranden med ett träschatull med devisen "I mitt slut finns min början" och en guldskatt på etthundra souvereigns som blir början till släkten Dicksons förmögenhet.

Så lyder historien om det Dicksonska släktvapnet, i alla fall så som den berättas för arkitekt Wahlman i Eva-Marie Liffners tredje bok. Drömmaren och sorgen är en roman präglad av genomsläpplighet mellan tider och rum och mellan fakta och fiktion. Här finns, utöver Blanche Dickson och Wahlman själv, ett antal historiska gestalter ur verkligheten, så som Harriet Bosse, Kaspar Sahlin och Maria Stuart, men också en skräckromantisk rekvisita av stormar, hundar, giftiga örter, vaxdockor och slott.

Liffner använder skickligt sin berättare Lars I Wahlmans förmåga att med en nästan psykosliknande uppmärksamhet varsebli sin omvärld, tills han liksom faller in under dess yta, där han ser det som inte syns och känner det som inte finns. Kanske är det ett kollektivt minne han vandrar in i, kanske är det någons dröm, eller en saga. Som läsare gör man hela tiden, liksom motståndslöst, samma rörelser som Wahlman. Suggestionskraften i Liffners prosa är så stark att skillnaden mellan kategorierna verklighet och overklighet upplöses, eller kommer att sakna betydelse.

En svart bulldogg som springer genom Pildammsparken i Malmö 1922 kan mycket väl både ha tillhört Maria Stuart under femtonhundratalet och verkat som vinkypare på ett hotell i Göteborg under artonhundratalet. Det enda som egentligen står fast i denna säregna text är materiella ting, så som Wahlmans byggnadsverk, som ju dessutom verkligen finns att ta på i verkligheten utanför boken. Allt annat vacklar, tvetydigt, skimrande. Det är ingen tillfällighet att tvetydighetens klassiska gestalt androgynen spelar en framträdande roll, inte minst i form av James Dicksons dotter Lo, som under rubriken Vierge moderne berättar romanens andra del.

"Jag är bara en kropp vars hjärta slitits ut, en fåfäng skugga, ett föremål för lidande", skrev Maria Stuart under sin tid i fängelse. Eva-Marie Liffner ger drottningens utslitna hjärta vingar i en roman som, trots att den innehåller mörka skildringar av sorg och död, framför allt tillhandahåller tröst och njutning. Man glömmer sitt eget hjärtas slag för en stund.

Roman

Jenny Tunedal ([email protected])