Kul med Gud 1

BOKRECENSIONER
Foto: NORSTEDTS
Karl Ove Knausgård - närmar sig Gud genom änglarna.

Bara barn och fundamentalister tolkar numera Bibeln bokstavligt. Till och med präster och biskopar har svårt med jungfrufödseln och treenigheten. Men varför är det lättare att tro på en abstrakt Gud än en inkarnerad? Lättare, i alla fall inte förnuftsvidrigt, att tro på Jesus som en symbol hellre än på Kristus?

En märklig sexhundrasidig roman som faktiskt utgår från Bibelns bokstav ligger nu på bokhandelsdiskarna. Den är skriven av norrmannen Karl Ove Knausgård (f. 1968) och den går djupt in i frågan om Guds närvaro i världen.

Knausgård närmar sig Gud från sidan, genom änglarna. Bibelns änglar är ju på något vis närmare människan, som Guds budbärare och hantlangare. Keruber vaktade Lustgården, änglar förstörde Sodom och Gomorra, Gabriel gjorde Maria havande. Men det var medeltiden som var änglarnas tid framför andra. Då besjöngs de och avbildades, inspirerade Franciskus och Jeanne d'Arc, och de klassificerades i släkter, arter och underarter. Sedan blev de mer sällsynta. En av dem som observerar förändringen är en av romanens huvudpersoner, läkaren och teologen Antinous Bellori, född 1551 i den italienska bergsbyn Ardo. Bellori gick som elvaåring vilse i skogen och fick i skymningen syn på två änglar nere vid floden. Han iakttog dem medan de klumpigt fångade och åt en fisk. Upplevelsen formade hans liv. Tjugotvå år senare, 1584, trycktes hans verk "Om änglarnas natur" i Venedig.

Bellori hade studerat allt som fanns nedskrivet om änglarnas former och uppträdande och hans huvudtes var att änglarna inte var abstrakta och oföränderliga väsen, utan som skapelsen materiella och föränderliga. Hans verk kommenterades inte av någon, och förbjöds av inkvisitionen. Först långt inne i romanen inser man att Bellori är en påhittad figur. Bellori själv förstår också att ingen kan tro på honom om han inte kan visa fram en död och dissekerad ängel och ägnar sina återstående år åt att leta efter dem i Europas ödsligaste skogar.

Trots att romanen nagelfar Bibeln utan ironi är den modernt assymetrisk och realistisk. Delarna blir ett levande helt inte minst genom det klara och genomskinliga språket, oerhört väl översatt av Rebecca Alsberg. Bokstavligheten hindrar inte att Noak bygger sin ark på en norsk bergstopp. Eller att en kunskapstyngd nutidsyngling, romanens jag, som sökt ensamheten på en ö utanför Bergen inte ser någon som helst mening med att leva. Tiden rusar mellan nuet och en Abel som räddas av Kain, Bellori traskande i snöig skymning, Abraham som bjuder Gud på kalvstek. Inget är mer än det är, instängt i sitt begränsade ögonblick.

En tid för allt må handla om förtvivlan men det bokstavliga har ju sin egen häpnadsväckande komik. Jag kände mig ganska upprymd när änglarna började få näbbar, men det finns väl en tid för ånger.

Roman

Pia Bergström ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM